Chinchillas secrets

Kärlek har kraften att få oss att sväva på moln men samtidigt har den makten att få oss att gråta oss själv till sömns varje natt. Kärlek finns i många olika former; vänskap, själsfränder, pojkvän/flickvän men vad alla dessa har gemensamt är remains for better and for worse. Detta kommer vi aldrig att undkomma, det är en känsla som alla bör få uppleva, känna. Kärlekens styrka kan få oss att nå glädjens topp men kan även få oss att falla ner i mörka håll som från början känns omöjliga att ta sig ur. Kärlek fungerar inte alltid som man önskat sig, ibland förstör det mer än det gjorde bra i ens liv men då tycker jag att man ska ta en tillbakablick på allt som den kärleken innebar, på tiden man spendera med personen och framförallt tänka på hur man mognat som individ, att man faktiskt fick något ur det förhållandet man ser som onödigt då det tar slut, some a waste of time. Det var det faktiskt inte, för den erfarenhet jag har är att ur varje förhållande man kommer ur, oavsett om man varit tsms i tusen år eller bara några månader, även om man bara dejtat så lär man sig ofta något nytt om sig själv. Man finner sidor man annars kanske inte hade hittat. Det kan tom vara så att personen man spenderat sin tid med dragit fram dessa egenskaper man nu har. Dock kan detta ha motsatt effekt att man även hittar negativa sidor hos sig själv som man önskat att man aldrig upptäckt, men om man tar en stund och tänker efter så är väll inte det så dåligt det heller? Jag menar då får man ju möjligheten att jobba för att fixa de negativa sakerna man funnit. Man lär sig själv att se hela sig själv, for better and for worse (som jag skrev tidigare, dock i ett annat syfte).

Ibland blir man en annan person då man möter ens partner, man ändras till det bättre eller till det värre. Ibland ser man inte själv hur man ändras utan det uppfattas av ens omgivning, av ens närmaste, av ens vänner som undrar vad det är för fel på en. Denna förändring visar även hur stor makt kärlek har över en, att vissa personer går så långt att tom ändrar deras personligheter, deras stilar för att passa någon annan. Varför är det så igentligen? Varför nöjer vi oss aldrig med de vi är utan strävar alltid att vara något annat, oftast något som vi anser vara bättre? Jag tycker att då man kan vara sig själv till hundra procent, att det är då man funnit sin kärlek. Inte bara kärlek för en annan person, utan även kärlek för sig själv. Som jag lärt mig den hårda vägen, man kan inte älska någon annan förrens man älskar sig själv. Och detta är så sant att det svider. För om du inte älskar dig själv, hur ska du då ha kapaciteten att älska någon annan? Det är nog en fråga som vi alla bör ställa oss.

p.s. förlåt om det blivit mkt kärleks snack men kände att jag behövde skriva av mig lite :$