Chinchillas secrets

Enda sedan jag var 5 år har jag ägnat min tid åt dans, har levt för det, klarat mig pga det. Dansen har vairt min tillflyktsort då allt känts som ett helvete, dansen har inte bara varit en passion utan min livsstil. Men för ett år sen fick jag ett beskedd som kom att krossa den delen av mitt liv, det var nämnligen så att min doktor förbjöd mig från at dansa pga mina knäskador samt en gammal skada i hälscenan. Dagen jag fick samtalet från doktorn så bröt jag ihop, visste inte var jag skulle ta vägen och kunde inte hjälpa att fälla en tår. För många av er ganska det låter lite väll extremt att fälla en tår bara för att man förbjudits av sin läkare att dansa men dans har fått mig att klara mig såhär långt i livet och om det inte vore för dansen så kanske jag inte hade kommit såhär långt. Det har varit min styrka, den plats jag fått ut de känslorna jag inte kunde visa på något annat sätt, det har varit den vän som alltid funnits där, no matter what. Känslan som dansen har givit mig är svår att förklara för någon som aldrig känt det, men jag kan säga att lyckoruset man får då man kliver in på scen och utför ett dansnummer eller flera dansnummer är som en nostalgitripp utan desslike. Förhoppningsvis så läker mina skador snart så jag kan återgå till det jag älskar mest; ATT DANSA. Cause without it i think i'm gonna suffocate!