I'm losing my mind!
Varför är det alltid så att kärlek dycker upp då det är som mest olägligt i mitt liv? Ett exemple på detta är Tim, honom träffade jag i magaluf, en av platserna jag trodde var det sista stället man kunde finna kärlek. Att jag träffa honom är jag grymt tacksam över men samtidigt så önskar en del av mig att jag inte hade gjort det för då hade det inte varit lika jobbigt att befinna sig i madrid just nu, vi är lixom 3 1/2 timme med flyg ifrån varandra, vi befinner oss på två helt olika platser på jorden. Och som om saker inte skulle kunna fucka upp mitt huvud mer ikväll så hör min första kärlek av sig och utan förvarning så kastar han ut sig att han tänkt på mig och att jag har två val: antingen blocka honom eller förklara för honom vad jag vill utav honom. Vad svarar man på det? Hur kan man svara på det? En del av mig ville bara skrika ut "jag har hittat en ny, gått vidare från det jag en gång kände för dig" men en annan del av mig orkade inte gå in på, för då skulle det göra allt så komplicerat och jag hade antingen förlorat honom på en gång. Han är nämnligen en sån person, det är antingen hans way or the highway, finns ingen mitt emellan plus det hade nog kommit som en chock för honom att jag gått vidare. Men varför skulle jag inte ha gjort det? Det har trotts allt gått 5 år sen vi gjorde slut, visst kämpade jag för att få honom tbx pga att det var mitt fel att det tog slut men någon gång i livet måste man gå vidare det måste väll även han fatta. Eller? Och hur talar man om för en person som var ens första kärlek, som man gick igenom tusen grejjer med, en person som ställde upp under en av de värster perioderna i mitt liv att du inte längre vet vad du vill utav honom. Hela konversationen sluta iallafall med att jag sa att jag skulle höra av mig när jag kom till sverige och att vi kunde ta allt då. Frågan är bara hur långt kommer vi komma med det samtalet om det nu ens kommer äga rum? Well i guess time will tell.
