22 November 2010 (Bogota, Colombia)
Djupa klyftor mellan fattiga och rika
På Avenida Caracas som förbinder norra och södra Bogota, är det som vanligt trafikstockning. En storväxt man med tovigt hår och stirrande blick kommer fram och tar några förströdda tag på vindrutan med en trasa som är lika smutsig som hans kläder.
Att människor i fattiga länder försöker tjäna lite pengar på detta sätt är vanligt. De brukar dock inte bemötas med sådan självklar generositet. Men förklaringen kommer så småningom: de män som håller till just här och "putsar bilrutor" är drogmissbrukare. Den som inte ger dem en slant riskerar att få vindrutan krossad. I många avseenden är Colombia ett hårt samhälle. Fattigdom, bristen på sociala skyddsnät, våldet och den höga kriminaliteten bidrar till att göra tillvaron till en ständig kamp för en stor del av invånare. Kontrasterna mellan olika människors och samhällsklassers levnadsvillkor är enorma. Missbrukaren på Avenida Caracas och männen i skräddarsydda kostymer i affärskvarteren intill har inget annat gemensamt än att de lever i samma land. Samma sak för barnen i den dyra privatskolan och skoputsarpojkarna vid torget eller det tystlåtna hembiträdet och den självsäkra överklasskvinnan med egen privatchaufför.
Den rikaste femtedelen av befolkningen tar hand om 53 procent av inkomsterna medan de två femtedelar som är fattigast får nöja sig med 13 procent. Detta enligt siffror från FN:s barnfond, Unicef. Den lagstadgade minimilön var 1994 strax över 100 000 pesos. Personer som arbetar på högre poster inom näringsliv och privata organistaioner kan ha löner på motsvarande 15 000 till 30 000 svenska kronor.
De stora löneskillnaderna gör att över- och medelklassen har råd att betala personer som städar, tvätttar, lagar mat och passar barn åt dem. I och med att arbetskraften är så billig kan det kosta lika mycket för en nybliven mamma att köpa engångsblöjor som att anställa en person på halvtid för att tvätta tygblöjor. De som bor i villor brukar även ha någon som sköter trädgården.
Industriarbete och andra som är anställda inom den formella sektorn tjänar ofta något mer än minimilönen: den genomsnittliga inkomsten för dem är en och en halv minimilön. Många inom den informella sektorn, särskilt kvinnor som arbetar i hushåll, har däremot lägre inkomster. Det är inte ovanligt att kvinnor som saknar fast månadslön och istället får betalt per dag för hushållsarbete inte får ihop mer än 50 000 pesos per månad. På landsbygden är lönerna lägre än i städerna.
Hur stora inkomster en colombian behöver beror på boendekostnader och en mängd andra faktorer. Men de flesta anser att en familj på fyra personer måste ha minst 200 000 pesos för att klara sig.
Officiellt är arbetslösheten i Colombia inte speciellt hög. Den mäts genom att ett statistiskt urval av invånare i de största städerna tillfrågas om de har arbete eller inte. Våran 1994 var arbetslösheten i de sju största städerna i landet drygt 10 procent och på hösten omkring 8 procent. Cirka hälften av arbetskraften står utanför den formella arbetsmarknaden. De tjänar istället sitt leverbröd inom den osäkra och lågproduktiva så kallade informella sektorn, som gatuförsäljare, hembiträden och hantverkare eller som anställd i mindre företag. Dessa företag betalar i regel inga skatter och de anställda är inte anslutna till socialförsäkringssystemet. Mätningarna av den informella sektorns storlek gäller endast arbetskraften i städerna. Dess omfattning beror dessutom på hur den definieras. Det finns en stark koppling mellan den informella sektorn och fattigdom. Inkomsterna är till exempel cirka 40 procent lägre och analfabetismen fem gånger högre än inom den formella ekonomin.
Drygt 47 procent av colombianerna har så låg inkomster att de definieras som fattiga, enligt statistikinstitutet Dane. Siffran ligger något över genomsnittet för Latinamerika, där omkring 45 procent av invånare brukar betraktas som fatttiga. Fattigdomen är mest utbredd på landsbygden, där hela 57 procent anses leva i fattigdom. Motsvarande siffra för de större städerna är 39 procent.
Bristen på bostäder i huvudstaden och i landets övriga storstäder är ett stort problem. Det märks inte minst på tomtpriserna. En tomt i någon av Bogotas utkanter som är ansluten till el, vatten och avlopp kostar cirka 3 miljoner pesos. Både i fattiga områden i storsätderna och på landsbygden är dessutom många bostäder undermåliga. I städerna är trångboddhet och dåligt byggda hus de största problemen. Den yttre miljön är torftig: parker och lekplatser saknas. El, vatten och avlopp finns däremot för det mesta. Men på landsbygden är den vanligt att husen saknar drickbart vatten, avlopp och annan grundläggande service.
Den som har låga inkomster kan få statliga subventioner för att köpa tomt och bygga nytt hus eller för att förbättra en befintlig bostad. Reglerna ser bra ut på papperet men fungerar sämre i verkligeheten. För att få del av subventionerna ska en mängd krav uppfyllas. Husets ägare ska ha lafgart på tomten, vilket människor i fattiga områden ofta saknar. Han- eller hon- ska vidare ha vissa besparingar. Huset får dessutom inte ligga i en så kallad riskzon. Många fattiga har byggt sina skjul i områden där det finns risk för ras eller översvämningar och kan därmed inte komma ifråga. Slutligen krävs en mängd intyg och dokument av olika slag. Vissa av dem gäller under mycket begränsad tid. När den person som vill ansöka om ett subventionerat lån har lyckats få ihop alla de papper som behövs är det ofta någt av dem som har hunnit bli för gammalt.
I Colombia finns tre olika sjukvårdsystem: den offentliga sjukvården, socialaförskringssysteet och den privata vården. Den offentliga sjukvården Sistema Nacional de Salud är tillgänglig för cirka 25 procent av befolkningen. Vården är subventionerad, men en del av kostnaderna får de sjuka själva betala genom avgifter. Trots att den offentliga sjukvården i första hand är till för de fattiga går cirka hälften av resuserna till vård för personer som inte tillhör den kategorin. Framfför allt kirurgi och annan mera avancerad vård uttnyttjas i stor utstärckning av de mera välbärgade i samhället.
Endast 15 procent av colombianerna - främst anställda inom den formella sektorn - är ansltna till socialförskringssystemet. Kostnaderna betalas via avgifter, dels för arbetsgiivarna, dels från de anställda själva. Ytterligare cirka 40 procent av landets invånare har tecknat privata sjukförskringar. Den återstående femtedelen har över huvud taget ingen tillgång till sjukvård, främst beroende på att de är för fattiga för att kunna betala avgifterna inom den offentliga vården. Endast de som har privata pensionsförsäkringar och de som är anslutna till socialförsäkringssytemet får ålderspension.
Av landets bruttonationalprodukt, BNP, går cirka 2,2 procent till sjukvård och socialförskringar. Det är en nivå som ligger något under genomsnittet för Latinamerika. I de industrialiserade länderna avsätts cirka 8 procent av BNP för motsvarande ändamål. Eftersom de fattigaste inte har privata sjukvård. Enligt beräkningar av befolkningen 1,5 procent av sina inkomster på sjukvård meadn motsvarande siffra för den fattigaste femtedelen är 7,5 procent. För de sämst ställda är en sjukhusvistelse i stort sett otänkbar, eftersom den skulle kosta minst en tredjedel av deras genomsnittliga månadsinkomst.
