26 November, 2010 (Bogota,Colombia)
Hej bloggen,
Vet att det var ett tag sen jag skrev har sist men de senaste dagarna har varit minst sagt overvaldigande. Igar var namnligen min sista dag pa barnet. Det var med tunga steg som jag lamnaden byggnaden som en gang varit mitt hem och som idag blivit en plats dar jag borjat trivas och dar jag skapat en mamma, barn relation till flera av barnen. Det kandes som att jag var en av de som svikit de under deras korta existans. Jag lamnar de nu till en oviss framtid som ingen kan framspa. Enda jag vet ar att det var det sista jag ville gora. Ville bara ge de den karlek de mer an nagon fortjanar och att de skulle fa ligga i en trygg famn i nagra timmar och fa kanna en form av trygghet som de sakert aldrig tidigare upplevt, men un borjar jag istallat tro att jag kanske gav de falsk hopp om en familj, en trygghet som jag sa fort som jag gick ut ur dorrarna till barnhemmet tog ifran de. Och vad ger mig egentligen den ratten? Antar att det kanske for manga later som dumma tankespar men kan inte hjalpa det. Att hora Jayson skrika “mama, mama” sa fort jag lamnat rummet hjlalpte inte heller. Det sista jag horde var hans deseperata skrik efter att jag skulle komma inklivandes genom dorren igen, lyfta upp honom och intala honom att mamma aldrig skulle lamna honom, att de thar bara var borjan av hans och min historia, borjan av hans trygga familjehistoria som han sa lange varit utan men istallet sa stangdes den dorr som i en manad varit mitt andra hem bakom mig och lamnade mig med att halla tbx tararna. Annu en gang stog jag pa nastan samma plats och hade svart att halla mig samman. Nu sitter jag har med bilder pa de sma solstralarna som jag sa djupt alskar och ser upp till. Trotts dera laga aldrar sa ar de kampar, de lever inget latt liv och i en ovisshet som skulle fa vem som helst att fa kalla karar. Kanske far de aldrig en stabil familjegrund, men jag ber till gud varje kvall att han ska visa de ratt vag och forhoppningsvis nar jag kommer tbx nasta gang sa finns de inte langre dar utan nagonstans i ett alskande hem med en mamma och pappa. Ma sa vara och om jag inte skulle forsoka halla mina tankar till de banorna sa skulle jag nog aldrig kunna ga darifran. Da skulle platsen jag lart att alska bli en mork och grym plats. En plats dar inget barn ska behova spendera hela sitt liv. Nu sager jag inte att barnhemmet spruddlar av karlek och inte heller att barnen far pa nagot som helst illa dar, snarare tvartom. De som hamnar dar har pa ett satt tur att just hamna dar. Dar personalen gor allt de kan, dar agaren ar hjaltinna som brinner for dessa hemlosa barn och dar de faktiskt far ett tak over huvudet och mat i magen, vilket de sannarligen inte skulle fa hemma eller pa gatan. Men anda ar det inget hem, det ska inte vara nagot permanent utan bara en tillfallig hallplats pa vantan till nagot battre och stabilare.
Nu ar det gjort iallafall, nu har jag tagit adjo av mina alsklingar och tro mig, det var med graten i halsen och med nedburet huvud jag satte mig i taxin och sag barnhemmet blir mindre och mindre bakom mig, tills det forsvann utom synhall. Nu sitter jag har med minnen som jag kommer bara med mig for evigt och med bilderna av mina sma skrattandes barn som jag aldrig kommer forsvinna fran min nathinna. Men som jag viskade till mina 3 favoriter sa kommer jag tbx inom snar framtid. Detta vara bara borjan for mig….
