Chinchillas secrets

Hej alla lasare,
Ni kanske undrar vad som hande med mitt inlagg fran igar och varfor jag inte kom att skriva nagot pa hela dagen? Enkelt sagt sa var det en valdigt overvaldigande dag. Det var namnligen min forsta arbetsdag pa barnhemmet. Ni som kanske inte riktigt har uppfattat vad det ar jag ska gora dar sa har jobbar jag for tillfallet som voluntar pa barnhemmet dar jag har olika uppgifter, bland annat att hjalpa till under maltiderna med att mata barnen och sen ocksa att stimulera barnen genom olika aktiviter/lekar. For somliga kanske detta later som nagot extremt spannande och kul sak att fa chans att gora under ens liv men for mig har det inneburit sa mycket mer da detta var mitt forsta "hem". Jag tror inte riktigt jag fattade situationen eller det jag skulle komma att kanna forrens jag hade fatt en rundvandring kring barnhemmet och skulle satta igang och mata mitt forsta spadbarn. Hans namn ar Esteban och ar en guldklimp jag aldrig kommer att glomma. Hans stora mandelogon stirrade oskyldigt upp pa mig och det sag nastan ut som om han stallde mig fragan om jag var hans mamma. Det var forst har som jag verkligen fick kampa tbx tararna och kande hur jag bara ville ta barnet och springa darifran, ge honom den karlek och det varma hemmet han ar vard. Det skar i hjartat under hela dagen da jag utsattes for personliga provningar. Att handskas med barn som lever pa barnhem ar langt ifran latt, speciellt for en person som sjalv befunnits i en av de spjallsangarna en gang i tiden. Det tog lang tid innan jag formadde mig slappa Esteban, men jag var illa tvungen da det var fler barn som stod pa tur att bli mattade. Mitt andra barn blev en liten flicka, pa nagra manader. Det kanske later hemskt men jag minns faktiskt inte hennes namn. Sa det far jag helt enkelt aterkomma med nagon annan dag. Det ar inte det att hon var mindre vard i mina ogon utan bara det att det blev sa mycket att ta in pa en dag. Vad deras rutiner ar, vem som far gora vad, namnen pa over 10 barn och halsoregler for mig nar jag vistas kring barnen. Till henne gav jag iallafall fast foda bestaende av soppa, ris, mosad potatis och kottfarsas. Och redan har insag jag nog inte hur svart det skulle bli att ga ifran de sota sma anglarna. Sa fort hon var matt och belaten sa bad en i personalen mig att satta pa henne hennes skor sa att hon skulle kunna knalla runt i rummet men sa fort jag slappte ner hennes mottes jag av ett vral. Och sa holl det pa i en timme, tills jag helt enkelt var tvungen att slappa henne for att ga och ata lunch med Ines som ar agaren av barnhemmet. Jag kande har hur det bara sattes en kniv i hjartat och hur tararna aterigen borjat formas, jag vet helt enkelt tvungen att springa ut ur rummet for att inte lata barnen se min sorg. Efter mig horde jag bara hennes grat och skrik efter mig. Det ar ingen latt match det jag gick igenom pa min forsta dag men en nyttig sadan.

Hon blev en av 5 som under dagen skulle ge mig en san provning. En liten kille kallade alla mamma och kunde inte sluta le nar man visade sitt intresse for honom men sa fort man vande sig for att kolla pa nagon av de andra barnen sa forsvann det vackra leende och forvandlades till en tom blick. Sen hade vi en till liten filur som heter Santi som for nagon anledning bett alla barnen sa fort de kom nara honom, personligen tror jag att detta ar for att han sjalv vill ha uppmarksamheten och ogillar nar man delar med sig den till fler an han sjalv. Sen fanns det en till liten sot flicka som bara hade en totalt tom blick och for mestadels bara lag pa golvet och sitta in i vagen. Detta var oerhort svart att se och man kande i stundtals sig som helt hjalplos. Man vill ju gora sa mycket for dessa underbara barn men det finns sa lite man kan gora i verkligheten. Det enda som finns att gora ar att ge de sa mycket karlek, omhet, uppmarksamhet och se till att stimulera de genom att prata med de under tiden man vistas dar. Jag kan aven tilllaga att det dar forsta motet med "min" lilla alejandro satte verkligen spar hos mig for varje gang han blev tjinkig eller vorja grata sa slappte jag allt annat for att gosa med honom. Pa ett satt sa blev han min lilla egna och darfor ville man ju visa extra intresse for honom for man vet ju aldrig nar han far kanna det igen. Istallet for vara en i mangden, fa vara den allt kretsar kring som barn vanligtvis far vara i en familj. Mycket intryck, mycket kanslor och mycket overvagande kring mitt egna liv blev resultatet av en dag pa mitt forsta "hem" och jag antar att detta bara ar borjan pa nagot stort. Mer kan jag inte riktigt saga, det ar svart att satta ord pa allt och det kommer nog ta ett tag innan ni far en fulllandad "redogorelse" for vad som virvlar runt i mina tankar just nu men ni far ha lite talamod med mig helt enkelt.

Som tur var sa gavs jag ledigt i tva dagar framover, bland annat idag for att hjalpa den svenska familjen att komma lite till ro da de har massa kvar att gora innan sjalva adoptionen ar helt klar. Sa nu far jag iallafall lite tid att reflektera och forsoka kanna efter och kanske tom redan borja bearbeta det traumatiska kanslorna som dok upp vid min forsta jobbdag. Det som ar sakert att saga ar nog dock att det har kommer bli allt annat fran en latt eller kort process.

Denna dag kommer jag antagligen bara med mig tills sista dagen pa jorden.

Bless <3.