Blickar upp mot anderna.
Hej igen,
Vet inte riktigt vad det ar med mig och denna berg-o-dalbana av kanslor pa en och samma gang. Ena sekunden kan jag kanna att jag trivs helt OK har och att detta kommer bli ett aventyr som jag sent kommer glomma och nasta sekund far jag panik och vill bara hem till Sverige. Kan inte satta ett finger pa vad det beror pa. Jag far en klump i magen, kanner nastan hur tararna bildas bakom mina ogon och kanner mig nastintill svimfardig. Men som jag sagt innan, jag ar ingen som ger upp i forsta taget, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig gora heller. Jag ar for envis och stark for det men angesten jag kanner och som far mitt hjarta att vilja hoppa ur kroppen ar ingen skon sadan. Jag tanker pa min familj, mina vanner och pa min vardag och langtar faktiskt en smula tbx till det jag klagade pa nar jag vall hade allt sa nara. Men det ar vall sa det funkar ibland, man vet inte vad man har tills man i stort satt forlorat det. Nu har jag ju inte forlorat nagot (iallafall inte vad jag vet) men jag ar utan det, jag ar pa andra sidan jordklotet i ett frammande land med frammande manniskor och en frammande kultur. Tror inte jag riktigt till 100% insett det till fullo an. Jag ar langt ifran hem, jag ar langt ifran min vardag och langt ifran nagot jag kanner igen. Husen ar sig olika, klimatet likasa och folket ar inte alls som de man ar vana vid att mota pa gatorna i Sverige. Jag ska inte klaga, jag har blivit given en stor mojlighet. En mojlighet som inte alla ges och det ar att atervanda till mitt hemland. Skrammade ar det oavsett hur tacksam jag an ar. En dag som denne sa hade jag foredragit att ha akt hit med nagon, sa att jag hade sluppit att kanna mig sa ensam men det hade a andra sidan inte varit likt mig. Att luta mig pa nagon. Ensam ar stark eller vad are man sager? Hoppas det galler denna gang ocksa. Det har ju pa ett satt fungerat i andra svara kapitel av mitt liv. Tankebanorna virvlar omkring som en storm i mitt huvud och det ar svart att samla tankarna och fa ner de har i bloggen men jag gor mitt basta.
Jag visste ju till viss del innan att denna resa skulle innebara en form av kanslokrig men jag trodde det skulle droja nagra dagar innan jag kande sahar eller sa kanske det denna gang funkar tvartom. Att jag lite smatt vantrivs i borjan och sedan om nagra veckor inte vill lamna detta trotts allt vackra land. Jag sitter och blickar ut mot Anderna och tanker pa allt som hant senaste aret. Hur snabbt detta ar egentligen har gatt forundrar mig. Man han knappt blinka sa var det slut. Som sagt sa har mycket hant, bra och daligt. Man kan vall saga att detta ar verkligen fatt mig att oppna ogonen rejalt. Kanske far denna resa mig att oppna ogonen annu mer kring vem jag ar och vad jag egentligen vill med mitt liv. Detta ar en form av sokande for mig och kanske tom ett satt for mig att vardera det jag har hemma mer an vad jag gjort tidigare. Time will tell som jag sagt sa manga ganger innan och det kommer det ocksa gora. Det ar svart att bearbeta allt man ser nar man ar pa plats, kanske kravs det att jag ar borta ett tag och sen atervander till Sverige och far smalta alla intryck och upplevelser innan jag vet vad denna resa givit mig.
Det enda jag hoppas ar att imorgon blir en battre dag och jag mot formodan kanner mig mer hemmastadd.
Bless <3.
