Chinchillas secrets

Jag säger inte att vi ska sluta drömma eller sluta att sätta upp mål, men istället för att lägga så stor vikt vid de saker so skänker oss lycka, borde vi leva varje ögonblick med glädje, med en brinnande iver och nöjda med att bara finnas till. Våra drömmar och planer är bara det. De är inte nödvändigtvis vad framtiden kommer att bli eller var vi kommer att befinna oss i den framtiden. Vi kan med andra ord inte förutsäga framtiden, men vi kan välja hur vi ska leva varje dag.

Man kan enklare kanske förklara det med följande tankesätt: ABC, A för attitude, B för belief, och C för choice. De här tre elementen, har jag kommit att inse, har haft en enorm inverkan på mig. Om du har den rätta disciplinen och hängivenheten är jag säker på att de kommer att sätta dig i stånd att ta itu med vad det än är du känner håller dig tillbaka i livet och hindrar dig från att uppnå ditt "personbästa", vad det nu kan vara. Men innan jag kommer till det centrala i mitt ABC skulle jag vilja berätta en historia.
Man ber vänligt människor föreställa sig att de har gått in i en antikaffär där de har hittat en utsökt gammal lampa. Ni har redan gissat det. Det kommer upp en ande ur den, en istället för de legendariska tre önskningar säger han att du bara få önska dig en sak, nämnligen att förvandlas till vem du vill. Vem skulle det vara?

Tänk efter ett ögonblick. Vilket skulle ditt svar bli?

Den vanligaste reaktionen hos människorna är att de ill vara någon annan. Många vill vara Mel Gibson eller någon annan berömd person. Den stora majoriteten säger tråkigt nog att de skulle vilja vara någon annan. Bara en handfull säger att de gärna är sig själva. Jag tycker det är sorgligt. Varför? Därför att det tyder på att en massa människor lever med en önskan, ett hopp, som aldrig kan förverkligas. Det är en omöjlig dröm. Hur mycket du än önskar att du vore någon annan, så kommer du aldrig att bli det. Du kommer alltid att vara du - den du var när du föddes och som du kommer att vara när du dör.

Det finns de som är lyckliga nog att ha massor av pengar och som har gjort av med förmögenheter på att försöka förändra sig. Till exempel kändisar som försöker ändra sitt utseende med plastkirurgi. För pengar kan du möjligen köpa dig ett nytt ansikte och en ny kropp men inte en ny själ, eller för den delen lugn och tillfredsställelse. Vår attityd till oss själva är en av grundpelarna i våra liv, berget som vi bygger allting annat på och ur vilket allting växer. Vad har du för attityd till dig själv och hur ser du dig själv som någon av värde Om du inte sätter värde på dig själv, hur ska du någonsin kunna övertyga någon annan om att du har ett värde?

Det är så många som har sagt att de har svårt att hitta ett värde i sitt liv eller hos sig själva. De lider av dålig självkänsla av många orsaker, av vilka fler har sitt ursprung i tidiga barndomsuppleveser. Vi måste alltså börja med att värdera oss själva och med att odla en känsla av egenvärde. Om detfaller sig naturligt, fortsätt att jobba på det. Om inte, tror jag det är någonting som går att utveckla, även om det är svårt i början. Det är också genom att sätta värde på andra som vi finner en större mening med vårt liv. Instinkt om det låter oss se bortom oss själva och förstå att allt hänger ihop. Varje människa du möter, varje människa du samarbetar med i jobbet eller i privata livet, antingen det är ett barn eller en vuxen, har lika stort värde som du. Den människans liv är lika unik som du och det som händer i den människans liv är lika viktigt för honom eller henne som ebben och floden i ditt egen liv. Behandla människor med en attityd som visar att du sätter värde på dem. Det är rent märkligt hur vi kan förändra utgången av en situation genom att helt enkelt komma ihåg och tillämpa det.

Vi kan vara irriterade på någon eller vi kan vara arga på deras sätt att bete sig. Det betyder inte att vi inte får uttrycka de känslorna, men om vi gör det måste vi hålla i minnet att varje människa har sin värdighet. Att behandla någon med respekt, även om vi är djupt oense med honom eller henne, kan ge mirakulösa resultat.

Jag skulle vilja återge en berättellse ur Biblen som för mig sammanfattar innebörden av och styrkan i att tänka positivt när man betraktar ett problem. Det är berättelsen om David och jätten Goljat. När israeliterna mötte Goljat såg de på honom och sa: "Åh, så stor han är. Honom kan vi aldrig döda." Men lille David, som bara var beväpnad med en slunga och några stenar, såg på samme jätte och sa: "Så stor han är. Jag kan omöjligt missa."
Om vi bara kunde se på alla våra problem på det sättet skulle det vara så mycket enklare att lösa dem. Vi närmar oss gärna problem med uppfattningen att det bara finns en enda lösning. Vi betraktar vårt problem, vi tänker på det, och ofta bestämmer vi oss för vad lösningen är utan att överväga andra möjligheter.

En annan historia som jag tycker om att berätta för att illustrera det här är den om en man som tillsammans med sin familj drabbas av översvämning. När vattnet stiger runt honom lyckas han få upp alla, inklusive hunden, på taket till sitt hus. Han står där och ber tyst, ber Gud om att rädda dem alla. Just då passerar en granne i en båt. Han ropar till familjen och uppmanar dem att hoppa i båten och rädda sig medan de kan. Men mannen viftar iväg grannen, envist hävdande att Gud kommer att ta hand om dem. Skyfallet fortstter och vattnet stiger än mer. Mannen fortsätter att be. En stund senare glider en räddningsbåt fram till huset och besättningen uppmanar mannen och hans familj att hoppa i och rädda sig. Än en gång viftar han iväg dem och säger att Herren kommer att ta hand om dem. Vattnet stiger och når farliga nivåer. Runt omkring sig ser mannen ett hav av brunt, bubblande, kallt vatten. Till och med hustaken har försvunnit. Han hör ljudet av en helikopter och tittar upp på den där den kretsar ovanför hans hem och hans stackars familj, fångad på den sista biten tak som fortfarande sticker upp. "Ta repstegen", ropar en av männen ner genom oljudet. "Rädda dig och din familj. Det är er sista chans." Mannen tittar upp och ropar: "Jag förlitar mig på Gud. Han kommer att rädda oss. Ge er av." Till sist sköljer vattnet över huset. Mannen och hela hans familj, inklusive hunden, drunknar. Som tur är hamnar de vid himlens port och mannen, som nu är mycket besviken och mitt uppe i en troskirs, ger sig på Gud. "Hör nu här", säger han argt. "Jag förstår det inte. I hela mitt liv har jag fått lära mig att förlita mig på dig och så kommer det ett krisögonblick när jag behöver dig som mest, och du sviket. Du besvarade inte mina böner."
Gud ser på mannen, hans familj och hunden och skakar förtvivlat på huvudet.
Sedan säger han: "Först skickade jag din granne, sedan skickade jag räddningsbåten och sedan helikoptern. Vad mer hade du väntat att jag skulle göra?" Mannens envisa tro på bara en lösning hade gjort honom blind för alla andra möjligheter.

Var öppen för alla lösningar. Till din förvåning kommer du kanske att finna att det genast dyker upp en. Om det gör det, tänk på den, begrunda andra vägar. Men när du väl har hittat en lösning på ett problem, realisera den genast. Många av oss bär med oss våra problem betydligt längre än vi behöver. De blir en inneboende del av oss och vi kan bli abnormt fästa vid dem. Om det inträffar, tynger vi oss med sådant vi inte behöver belasta oss med. Jag ser livet som en resa. På den magiska resa är det oundvikligt att vi samlar på oss bagage. Tänk dig att vi alla bär på en ryggsääck och att varje problem vi möter förvandlas till någonting konkret, en sten till exempel, stor eller liten beroende på problemets eller traumats storlek. Vad vi gör är att vi ar den där stenen och lägger den i vår ryggsäck. Till sist orkar vi inte bära den. Den blir en börda som hindrar vår resa. Vi kanske faller ihop vid vägkanten, för trötta för att fortsätta. Men om vi stannar upp ibland, och tar oss tid att öppna ryggsäcken och undersöka vad som ifnns i den, kommer vi att finna att det gömmer sig mycket där som vi inte längre behöver och glatt kan göra oss av med. Vad jag vill säga ar at vi alla behöver emotionell och mental vårstädning lite då och då. Vi behöver slänga ut några av de där stenarna som vi har burit omkring på. Det kan vara en svår skillsmässa eller barndomstrauma som fyllt dig med bitterhet, agg och hat till någon.

Det kan vara ett litet eller stort svek eller till och med ett ekonomiskt bakslag, men frågan bör ställa dig är: Varför har jag bestämt mig för att behålla den där bördan? Ibland är det någonting mycket traumatiskt i vårt liv och vi kan finna det oerhört svårt att släppa eller ge oss av med det. Ändå är det möjligt. Ofta kan ett problem bli en så stor del av oss att det upptar oss helt. Vi grubblar på det, vi talar ständigt om det. Det ger oss den uppmärksamhet vi behöver av andra. Människor är i allmänhet fulla av medkänsla med den som har ett problem. Om du är bland vänner och tar upp ditt problem, kommer du att få deras uppmärksamhet. Genom att vägra ta itu med det och släppa det håller du dig själv tillbaka. Du kan inte skylla på någon annan än dig själv. Mitt råd under dessa omständigheter är att du lär av ditt problem, att du tar någontng ifrån det istället för att låta det ta någonting ifrån dig, och sedan går vidare.

På samma sätt som vi lägger oss till med dåliga vanor, kan vi lägga oss till med goda. Vi kan forma om livserfarenheter och hitta något positivt i dem. Det är en övning i självdisciplin, men är du tillräckligt engagerad och jobbar på det, kommer positivitism till sist att bli en del av din natur. Med en attitydförändring följer ett nytt perspektiv på tro och tro är B:et i ABC. Hur många av oss tror egentligen på oss själva? Vi är många som hejdar oss i starten, intalar oss att vi inte kan göra någonting, att det är för svårt eller omöjligt att uppnp. Det är lättare att tro när vi sätter värde på oss själva, men det är också fantastiskt att inse att bara en liten gnutta tro kan åstadkomma otroliga saker. Så om du tror på dig själv, om du tror på de talanger du har inom dig, kan du skapa någonting av ingenting. Du måste inte alltid vara den bästa, bara du gör ditt bästa. Ett perfekt exempel på vad jag menar händer vid ett annat test som man kan utsätta människor runtomkring sig med eller en publik. Man ber alla som kan sjunga att sträcka upp handen. Det är alltid bara några få händer som åker upp. Jag tackar alltid dem som är modiga nog att erkänna sin talang, men till resten kan man faktiskt säga att de ljuger. Poängen är att om du kan tala, då kan du sjunga. Du behöver inte sjunga vackert elle rent. Man frågade ju inte om de kunde sjunga bra, bara om de kunde sjunga. När man ställer samma fråga till barn händer någonting helt annorlunda. Varenda en sträcker upp handen. Skillnaden mellan barn och vuxna är att ingen ännu har sagt till dem att de inte ka. De tror fortfarande på sig själva. De har inte fått höra att de ska oroa sig för vad personen bredvid kan tycka eller att de kommer att göra bort sig. Vi borde hålla i minnet att vi alla varit barn en gång, och vi borde kanske jobbapå att återerövra den öppenheten och tron på att allting är möjligt, till och med att flyga. Första gången vår känsla av tilltro får rejält med stryck brukar vara i högstadiet, där allting plötsligt präglas av konkurrens. Bara de bästa kommer med i laget, bara de mest begåvade och intelligenta blir belönade.

Detta var bara lite tankar som jag var tvungen att skriva ner, en uppdatering om dagen får ni senare ikväll. Med detta inlägg menar jag absolut inte att man inte kan bli något stort och lyckas i livet som en kändis som en av mina läsar verkar ha tagit det utan att man bara inte ska försöka vara någon annan, utan vara true to oneself. Sen vad man vill bli i livet är en helt annan femma. Ville bara lägga till det så folk inte tror att detta var ett försök att trycka ner eller ta bort mina läsares drömmar, snarare tvärtom.

Bless <3.