Chinchillas secrets

Hej bloggen,

Vet att det var ett tag sen jag skrev har sist men de senaste dagarna har varit minst sagt overvaldigande. Igar var namnligen min sista dag pa barnet. Det var med tunga steg som jag lamnaden byggnaden som en gang varit mitt hem och som idag blivit en plats dar jag borjat trivas och dar jag skapat en mamma, barn relation till flera av barnen. Det kandes som att jag var en av de som svikit de under deras korta existans. Jag lamnar de nu till en oviss framtid som ingen kan framspa. Enda jag vet ar att det var det sista jag ville gora. Ville bara ge de den karlek de mer an nagon fortjanar och att de skulle fa ligga i en trygg famn i nagra timmar och fa kanna en form av trygghet som de sakert aldrig tidigare upplevt, men un borjar jag istallat tro att jag kanske gav de falsk hopp om en familj, en trygghet som jag sa fort som jag gick ut ur dorrarna till barnhemmet tog ifran de. Och vad ger mig egentligen den ratten? Antar att det kanske for manga later som dumma tankespar men kan inte hjalpa det. Att hora Jayson skrika “mama, mama” sa fort jag lamnat rummet hjlalpte inte heller. Det sista jag horde var hans deseperata skrik efter att jag skulle komma inklivandes genom dorren igen, lyfta upp honom och intala honom att mamma aldrig skulle lamna honom, att de thar bara var borjan av hans och min historia, borjan av hans trygga familjehistoria som han sa lange varit utan men istallet sa stangdes den dorr som i en manad varit mitt andra hem bakom mig och lamnade mig med att halla tbx tararna. Annu en gang stog jag pa nastan samma plats och hade svart att halla mig samman. Nu sitter jag har med bilder pa de sma solstralarna som jag sa djupt alskar och ser upp till. Trotts dera laga aldrar sa ar de kampar, de lever inget latt liv och i en ovisshet som skulle fa vem som helst att fa kalla karar. Kanske far de aldrig en stabil familjegrund, men jag ber till gud varje kvall att han ska visa de ratt vag och forhoppningsvis nar jag kommer tbx nasta gang sa finns de inte langre dar utan nagonstans i ett alskande hem med en mamma och pappa. Ma sa vara och om jag inte skulle forsoka halla mina tankar till de banorna sa skulle jag nog aldrig kunna ga darifran. Da skulle platsen jag lart att alska bli en mork och grym plats. En plats dar inget barn ska behova spendera hela sitt liv. Nu sager jag inte att barnhemmet spruddlar av karlek och inte heller att barnen far pa nagot som helst illa dar, snarare tvartom. De som hamnar dar har pa ett satt tur att just hamna dar. Dar personalen gor allt de kan, dar agaren ar hjaltinna som brinner for dessa hemlosa barn och dar de faktiskt far ett tak over huvudet och mat i magen, vilket de sannarligen inte skulle fa hemma eller pa gatan. Men anda ar det inget hem, det ska inte vara nagot permanent utan bara en tillfallig hallplats pa vantan till nagot battre och stabilare.

Nu ar det gjort iallafall, nu har jag tagit adjo av mina alsklingar och tro mig, det var med graten i halsen och med nedburet huvud jag satte mig i taxin och sag barnhemmet blir mindre och mindre bakom mig, tills det forsvann utom synhall. Nu sitter jag har med minnen som jag kommer bara med mig for evigt och med bilderna av mina sma skrattandes barn som jag aldrig kommer forsvinna fran min nathinna. Men som jag viskade till mina 3 favoriter sa kommer jag tbx inom snar framtid. Detta vara bara borjan for mig….

I guldmuseet i Bogota finns flera välbevarande poporos, förvaringskärl för det kalk som tillsammans med kokablad använder som drog vid olika ceremonier. Det mest berömda, tillverkat av quimbayaindianer, finns avbildat på ett colombianskt mynt. En daglig på minnelse, alltså, om narkotikaframställningens rötter. Indianfolkens droger hade emellertid ganska lite att göra med dagens kokainpreparat. Möjligen med ett undantag; kogiindianerna och arhuacos på Guajirahalvön framställde ett slags kokapasta, snarlik den som numera vidareförädlas till kokain. Före erörarnas ankomst var bruket av narkotiska droger strängt reglerat. De fick bara användas vid särskilda tillfällen, främst religiösa ceremonier, och inte av vem som helst. När de gamla legenderna skulle berättas och gudarna bevekas med sång och dans behövdes stimulantia. Vid dessa tillfällen var en blandning av torkad kokainblad och kalk det vanligaste narkotiska preparatet.

Indianfolken i Anderna betraktade kokabusken som en växt av gudomligt ursprung. Det är förståeligt, för mama coca har många goda egenskaper. I flera tusen år har den använts som medicin mot diverse sjukdomar och som smärtstillande medel. Te gjort på kokablad motverkar också höjdsjuka, soroche. En av muiscafolkets legender berätter hur den första kokaplantan plötsligt började växa ur en vacker flickas kropp. Bland annat därför ansågs kokan vara mycket betydelsefull för den manliga viriliteten. Unga män som skulle bli hövdingar fick en stickad väska, en så kallad mochila, eller en poporo, fylld med kokablad. De instruerades att med salivens hjälp forma en boll av lite blad och kalk, hålla den innanför kinden och bearbeta den med tungan.

Indianer som levde i den östra delen av de colombianska Anderna bedrev en intensiv handel med koka och hade ett helt nät av transportvägar, från odlingar via marknaderna till konsumenterna. I städer som Tunja fanns störa kokamarknader som stod under central kontroll. Tradionellt hörde odling och skörd till kvinnans uppgifter, men hon fick inte själv bruka drogen. Ännu idag plockar indiankvinnorna i Sierra Nevada varje dag blad till sina män. Männen tuggar blad tillsammans med kalk från snäckskal när de på kvällarna samlas till social samvaro. Kokabusken blir upp till två meter hög. Den växer vild på mellan 500 och 1 500 meters öjd och är även lätt att odla. Plantorna växer snabbt och kan ge tre till fyra skörder om året. Dessutom krävs ingen speciell tillsyn.

De finns flera olika kokaarter. I Colombia är Erythroxylum novagranatense vanligst. Den finner sig väl tillrätta även där jordmån och klimat inte är de bästa. Koka kan även odlas på andra håll i världen än i Sydamerika, men brukar då inte ge någon narkotisk effekt. Anledningen är okänd.

När indiankulturerna upplöstes förändrades det tradionella bruket av koka, som var förknippat med samvaro och högtider. I takt med att tvångsarbetet ökade i omfattning fick kokabladen en annan funktion. Att tugga koka stillade hunger och törst och höll tröttheten borta under det hårda arbetet. Kolonisatörerna insåg fördelarna: med kokabla i munnen förmådde indianerna arbeta längre och nästan utan mat. De satte därför upp stora kokaodlingar och betalade ut lön i kokablad. Den katolska kyrkan fördömde 1567 kokan som "djävulens talisman", men med tiden kom den att accepteras, åtminstone i praktiken. Kyrkan började själv odla och handla med koka. I klostren användes växten både som medicin och stimulantia. Under 1900-talets första årtionden spred den vetenskapliga världen många fördomar om indianderna i Anderna och deras kokabruk. 1924 utkom toxikologen Louis Lexiw med Phantastica, länge det viktigaste vetenskapliga verket om narkotika. Lewis jämställde felaktigt indianerna med opiumrökare: de var "apatiska" och styrdes av ett "lidelsefullt begär" efter koka. Lewis och hans kollegors okunnighet och fördomar lever delvis fortfarande kvar.

Det gäller även i vårt land, där kokablad sedan 1930 jämställs med tung narkotika. På 1920-talet kom en ny drog till norra Colombia från Antillerna och Panama. Det var marijuana, som snart blev på modet bland dem som hade råd. Marijuanaodlingar startades och bruket av marijuana spred sig söderut i landet, särskilt i intellektuella kretsar. Men dessförinnan, under andra hälften av 1800-talet, hade en drog som uppfunnits i Europa introducerats i de länder som producerade råvaran: kokain.

Colombiansk liga försökte älja kokain till svenska skolelever. Kändisar häktade för försäljning av kokain på inneklubbar i Stockholm. Tidsningsrubriker av detta slag är vanliga och många svenskar förknippar främst namnet Colombia med kokainsmuggling. I mångas medvetande har landet blivit kokainimperiet nummer ett i världen, styrt av maffiabossar som med sina våldsmetoder sätter skräck i omgivningen och int skyr några medel för att hitta nya marknader. Detta är utan tvekan en del av sanningen om Colombia. Men hur landet har blivit världens största kokainexportör - och hur detta har påverkat samhället - är en komplex fråga med rötter både i historien och de sociala förhållandena.

En viktigt orsak till att landet har blivit kokainhandelns centrum är den långa smugglartradition som inleddes under kolonialepoken då Spanien förbjöd kolonierna att själva handla med sina råvaror. Då var smuggelgodset främst guld och smaragder. Det geografiska läget är idealiskt: landet har en lång och svårbevakad kust mot Karibien och ligger nära den stora USA-marknaden. Större delen av den koka som odlas i världen kommer från Peru och Bolivia. För några år sedan beräknades 50-60 procent av kokan komma från Peru och 30 procent från Bolivia. Dessa länder har stora indianbefolkningar som alltid har odlat koka för traditionellt bruk. I Colombia däremot var indianerna nästan utrotade och kokaodlingen hade länge varit marginell, förutom i enstaka områden. I gengäld fanns det andra traditioner att bygga vidare på. Provinsen Antioquia hade sedan kolonialtiden varit ett centrum för affärer av alla slag, även illegala sådana. Där fanns det gott om drifitga och orädda paisas - ett folkligt namn för invånarna i Antioquia - med näsa för nya, lönsamma branscher. Det fanns också kunskaper om affärsverksamhet och investeringskapital. Men det fanns även andra orsaker till kokainframställningen växte till en industri. Våldet och laglösheten i samhället främjade alla typer av olaglig hantering. Under våldsepoken La Violencia hade dessutom många colombianer lämnat landet och istället slagit sig ned i USA, vilket underlättade uppbyggnaden av distrubitionsnäten där. Statens svaghet och bristande legitimitet gjorde det lätt att muta olika nyckelpersoner. Och valutakontrollen, som var i kraft 1931-91, innebar att många vande sig vid att kringgå reglerna och vid att handskas med svarta pengar.

Narkotikasmugglingen växte successivt fram. Inledningsvis ansåg de inblandade inte att de gjorde sig skyldiga till något grovt brott. Drogerna var en smuggelvara bland många andra. Den struktur smugglingen har idag harrör från slutet av 60-talet. Importbegränsningar, som infördes av president Lleras Restrep 1967, gav den illegala handeln med olika varor vind i segeln. Längs kusten i norr blev trafiken livlig och det byggdes hemliga landningsbanor på många platser, inte minst på Guajirahalvön. Smugglingens omfattning krävde mer samarbete än tidigare och ligor som specialiserade sig på olika slags gods eller transportvägar bildades. I början av 70-talet övergick några av ligorna till narkotikasmuggling. Efterfrågan på kokain växte i USA och marijuana hade blivit på modet bland hippieungdomarna. Marijuana odlades redan i norra Colombia, kokablad köptes från provinsen Cauca.

Nätverken var till en början inte så omfattande och kvantiterna små. Det dyrbara kokainet smugglades av kurier, så kallade mulas, som bar det på sig. Den största ligan bestod av kvinnliga mulas som leddes av Griselda Blanco de Trujillo från Medellin. Hon var den främsta kokainhandelns åtta pionjärer och kallades för La Madrina, Gudmodern. Yrkesmördarna i hennes tjänst var de första som började skjuta sina offer från en motorcykel, en vanlig metod bland dagens dödspatruller. Varje ligaledare höll sig med väpnade grupper för sitt personliga skydd och för att kunna bekämpa andra ligor. Ända till slutet av 70-talet dominerade handeln med marijuana. Då besprutade den colombianska militären på USA:s begäran stora områden i den norra delen av landet för att få bort odlingarna. USA tillhandahöll samma växtgifter som hade använts under Vietnamkriget. Många småbönder som odlade andra grödor fick samtidigt sina odlingar förstörda med svåra ekonimiska förluster som följd. Cirka 10 000 soldater deltog i kampangen mot marijuanan. Deras övergrepp i regionen protesterade hos regeringen. En följd av kriget mot odlarna blev att produktionen av marijuana istället ökade kraftigt i USA. 1984-85 besprutades åter stora områden i norra Colombia och större delen av de kvarvarande odlingarna förstördes.

Efter tillsagen mot marijuanaodlingarna gick de colombianska narkotikahandlarna mer och mer över till kokain. När den inhemska kokaproduktionen inte längre räckte till utsträcktes inköpsnätet till Peru och Bolivia. Myndigheterna lät narkotikahandeln pågå relativt ostörd. Den gav ett välkommet inflöde av valuta och de inhemska drogproblemen var begränsade. Mutor till nyckelpersoner som tulltjänstemän, polischefer och politker bidrog också till att trafiken flöt smidigt. Den blodiga kampen mellan smugglarligorna inverkade däremot negativt på affärerna. Därför började de främsta smugglarna i Antioquia att samarbeta. Det låg också klara fördelar i att samordna råvaruinköp, flygtransporter och installation av nya laboratioer. Vid en "generalförsamling" i Medellin i december 1981 bildades en övergripande organisation, Medellinkartellen. Ungefär 80 provent av Colombias kokainhandel fanns därmed samlad under en hatt. Den utlösande faktorn till att samarbetet kom till stånd var att M-19-gerillan hade kidnappat Marta Nieves Ochoa, dotter till ligaledaren Fabio Ochoa, och krävde pengar för att släppa henne. Bland kokainhandelns toppar spred sig en oro över att detta bara var en början på en våg av kidnappningar. På medellinmötet bildades därför dödspatrullen Muerte a Secuestradores (död åt kidnappare), MAS. MAS existens blev känd genom ett flygblad som från luften spred sig över staden Cali. I det förklarades att MAS hade bildats för att "eliminera kidnappare, gerillamedlemmar och kommunister". Dödspatrullen hann med ett hundratal mord innan Marta Ochoa släpptes året därpå - och den upphörde inte med sin verksamhet när hon var i säkerthet.

Varje jul delas julgåvor ut till de fattigaste barnen i kvarteret. En välgörenhetsorganisation håller i trådarna. Detta är har de köpt in leksaker i glada färger till pojkarna. Flickorna får varsin sopkvart. Colombianerna växer tidigt in i ett utpräglat könsrollstänkande och män och kvinnor lever under mycket olika förhållanden. Kvinnorna har huvudansvaret för hem, familj och barn. I storstädernas fattiga områden får kvinnorna ofta klara både detta och försörjningen utan stöd från männen. Där är upp till en tredjedel av kvinnorna ensamstående. Då och då flyttar en man in och förhållandet resulterar i ett eller ett par nya barn. Så träffar mannen en ny kvinna och flyttar ihop med henne. Fenomenet är så vanligt att vissa talar om "roterande fäder".

Det är inte ovanligt att flickor i kåkstäderna blir gravida redan i 12-13 årsåldern. Ibland har flickan blivit våldtagen. Men de unga flickorna ser också upp till de män som har pengar - ofta som resultat av någon form av kriminell verksamhet - och kan köpa dyra märkesjeans åt dem eller bjuda på en lyxig iddag och övernattning på ett fint motell. Flickorna har dåliga kunskaper om sex och graviditeten kommer många gånger som en chock. När det går upp för dem att de är med barn vill de oftast göra abort. Aborter fördöms emellertid av kyrkan och är förbjudna.

De flesta har inte råd att få en abort utörd på en av de privata kliniker som behandlar patienter mot "försenade menstruationer". Det finns även självlärda parteras som utför illegala aborter mot en liten summa pengar. Men ingreppen leder inte sällan till långvariga blödningar eller infektioner. Det händer också att kvinnan dör. Om en tonårsflicka föder sitt barn måste hon för det mesta flytta hemifrån. Barnets far har i regel försvunnit ur bilden och för att över huvud taget kunna försörja sig blir många unga, ensamsstående mödrar prostituerade. Andra arbetar som städerskor eller tvätterskor. Varken deras utbildning eller självförtroende räcker till för mere kvalificerade och bättre betalda arbeten.

I ett land där människor har så olika förutsättningar och lever på så olika villkor som i Colombia är det svårt att tala om en enhelig ungdomskultur. I städerna är de flesta ungdomarna, oavsett samhällsklass influerade av kulturen i USA. Medelklassens unga lever ett liv som är ganska likt andra medelklassungdomars i världen. De studerar och ägnar sig åt olika fritidsintressen. En mindre del är engagerade politiskt eller i någon förening. Sport, musik, film och kläder är viktigt inslag i deras tillvaro.

Ungdomar i överklassen får följa med sina föräldrar på semesterresor till den karibiska kusten och till USA och Europa. Ofta ingår några års universitetsstudier utomlands i deras utbildning. De bor i hus med gallergrindar, dubbla lås och vakter i entren. Kommer de från riktigt rika familjer måste de kanske ha livvakt för att förhindra kidnappningar och krav på lösensummor som är en vanlig form av kriminalitet. Utseende är viktigt för unga kvinnor i alla samhällsklasser. De sminkar sig hårt, lägger ner mycket möda på sin klädsel och klapprar fram på höga klackar.

Medan ungdomar ur medel- och överklassen kan ägna sig ganska ostört åt studier och fritidsintressen måste barnen i fattiga familjer börja bidra till försörjningen på ett tidigt stadium. Många pojkar, speciellt på landsbygden, får hjälpa sina fäder eller andra släktingar. I städerna skickas de ut för att söka arbete när föräldrarna inte har råd att låta dem gå kvar i skolan längre. Flickorna uppfostras till at ta hand om hushållet. Tidigt får de hjälpa sina mammor med arbetet i hemmet - i vilket ingår att passa upp bröderna.

På Avenida Caracas som förbinder norra och södra Bogota, är det som vanligt trafikstockning. En storväxt man med tovigt hår och stirrande blick kommer fram och tar några förströdda tag på vindrutan med en trasa som är lika smutsig som hans kläder.

Att människor i fattiga länder försöker tjäna lite pengar på detta sätt är vanligt. De brukar dock inte bemötas med sådan självklar generositet. Men förklaringen kommer så småningom: de män som håller till just här och "putsar bilrutor" är drogmissbrukare. Den som inte ger dem en slant riskerar att få vindrutan krossad. I många avseenden är Colombia ett hårt samhälle. Fattigdom, bristen på sociala skyddsnät, våldet och den höga kriminaliteten bidrar till att göra tillvaron till en ständig kamp för en stor del av invånare. Kontrasterna mellan olika människors och samhällsklassers levnadsvillkor är enorma. Missbrukaren på Avenida Caracas och männen i skräddarsydda kostymer i affärskvarteren intill har inget annat gemensamt än att de lever i samma land. Samma sak för barnen i den dyra privatskolan och skoputsarpojkarna vid torget eller det tystlåtna hembiträdet och den självsäkra överklasskvinnan med egen privatchaufför.

Den rikaste femtedelen av befolkningen tar hand om 53 procent av inkomsterna medan de två femtedelar som är fattigast får nöja sig med 13 procent. Detta enligt siffror från FN:s barnfond, Unicef. Den lagstadgade minimilön var 1994 strax över 100 000 pesos. Personer som arbetar på högre poster inom näringsliv och privata organistaioner kan ha löner på motsvarande 15 000 till 30 000 svenska kronor.

De stora löneskillnaderna gör att över- och medelklassen har råd att betala personer som städar, tvätttar, lagar mat och passar barn åt dem. I och med att arbetskraften är så billig kan det kosta lika mycket för en nybliven mamma att köpa engångsblöjor som att anställa en person på halvtid för att tvätta tygblöjor. De som bor i villor brukar även ha någon som sköter trädgården.

Industriarbete och andra som är anställda inom den formella sektorn tjänar ofta något mer än minimilönen: den genomsnittliga inkomsten för dem är en och en halv minimilön. Många inom den informella sektorn, särskilt kvinnor som arbetar i hushåll, har däremot lägre inkomster. Det är inte ovanligt att kvinnor som saknar fast månadslön och istället får betalt per dag för hushållsarbete inte får ihop mer än 50 000 pesos per månad. På landsbygden är lönerna lägre än i städerna.

Hur stora inkomster en colombian behöver beror på boendekostnader och en mängd andra faktorer. Men de flesta anser att en familj på fyra personer måste ha minst 200 000 pesos för att klara sig.

Officiellt är arbetslösheten i Colombia inte speciellt hög. Den mäts genom att ett statistiskt urval av invånare i de största städerna tillfrågas om de har arbete eller inte. Våran 1994 var arbetslösheten i de sju största städerna i landet drygt 10 procent och på hösten omkring 8 procent. Cirka hälften av arbetskraften står utanför den formella arbetsmarknaden. De tjänar istället sitt leverbröd inom den osäkra och lågproduktiva så kallade informella sektorn, som gatuförsäljare, hembiträden och hantverkare eller som anställd i mindre företag. Dessa företag betalar i regel inga skatter och de anställda är inte anslutna till socialförsäkringssystemet. Mätningarna av den informella sektorns storlek gäller endast arbetskraften i städerna. Dess omfattning beror dessutom på hur den definieras. Det finns en stark koppling mellan den informella sektorn och fattigdom. Inkomsterna är till exempel cirka 40 procent lägre och analfabetismen fem gånger högre än inom den formella ekonomin.

Drygt 47 procent av colombianerna har så låg inkomster att de definieras som fattiga, enligt statistikinstitutet Dane. Siffran ligger något över genomsnittet för Latinamerika, där omkring 45 procent av invånare brukar betraktas som fatttiga. Fattigdomen är mest utbredd på landsbygden, där hela 57 procent anses leva i fattigdom. Motsvarande siffra för de större städerna är 39 procent.

Bristen på bostäder i huvudstaden och i landets övriga storstäder är ett stort problem. Det märks inte minst på tomtpriserna. En tomt i någon av Bogotas utkanter som är ansluten till el, vatten och avlopp kostar cirka 3 miljoner pesos. Både i fattiga områden i storsätderna och på landsbygden är dessutom många bostäder undermåliga. I städerna är trångboddhet och dåligt byggda hus de största problemen. Den yttre miljön är torftig: parker och lekplatser saknas. El, vatten och avlopp finns däremot för det mesta. Men på landsbygden är den vanligt att husen saknar drickbart vatten, avlopp och annan grundläggande service.

Den som har låga inkomster kan få statliga subventioner för att köpa tomt och bygga nytt hus eller för att förbättra en befintlig bostad. Reglerna ser bra ut på papperet men fungerar sämre i verkligeheten. För att få del av subventionerna ska en mängd krav uppfyllas. Husets ägare ska ha lafgart på tomten, vilket människor i fattiga områden ofta saknar. Han- eller hon- ska vidare ha vissa besparingar. Huset får dessutom inte ligga i en så kallad riskzon. Många fattiga har byggt sina skjul i områden där det finns risk för ras eller översvämningar och kan därmed inte komma ifråga. Slutligen krävs en mängd intyg och dokument av olika slag. Vissa av dem gäller under mycket begränsad tid. När den person som vill ansöka om ett subventionerat lån har lyckats få ihop alla de papper som behövs är det ofta någt av dem som har hunnit bli för gammalt.

I Colombia finns tre olika sjukvårdsystem: den offentliga sjukvården, socialaförskringssysteet och den privata vården. Den offentliga sjukvården Sistema Nacional de Salud är tillgänglig för cirka 25 procent av befolkningen. Vården är subventionerad, men en del av kostnaderna får de sjuka själva betala genom avgifter. Trots att den offentliga sjukvården i första hand är till för de fattiga går cirka hälften av resuserna till vård för personer som inte tillhör den kategorin. Framfför allt kirurgi och annan mera avancerad vård uttnyttjas i stor utstärckning av de mera välbärgade i samhället.

Endast 15 procent av colombianerna - främst anställda inom den formella sektorn - är ansltna till socialförskringssystemet. Kostnaderna betalas via avgifter, dels för arbetsgiivarna, dels från de anställda själva. Ytterligare cirka 40 procent av landets invånare har tecknat privata sjukförskringar. Den återstående femtedelen har över huvud taget ingen tillgång till sjukvård, främst beroende på att de är för fattiga för att kunna betala avgifterna inom den offentliga vården. Endast de som har privata pensionsförsäkringar och de som är anslutna till socialförsäkringssytemet får ålderspension.

Av landets bruttonationalprodukt, BNP, går cirka 2,2 procent till sjukvård och socialförskringar. Det är en nivå som ligger något under genomsnittet för Latinamerika. I de industrialiserade länderna avsätts cirka 8 procent av BNP för motsvarande ändamål. Eftersom de fattigaste inte har privata sjukvård. Enligt beräkningar av befolkningen 1,5 procent av sina inkomster på sjukvård meadn motsvarande siffra för den fattigaste femtedelen är 7,5 procent. För de sämst ställda är en sjukhusvistelse i stort sett otänkbar, eftersom den skulle kosta minst en tredjedel av deras genomsnittliga månadsinkomst.

(Monserrate, Anderna)

Hola amigos! Bogota är omgivet av floder och i de östra delarna av mäktiga berg. En av Bogota mest slående landmärken är det vita klostret, som ligger högst upp på berget Monserrate, omgiven av höga träd och ibland moln. Härifrån är utsikten över staden minst sagt manifik och slående. Det var alltså hit vi begav oss idag som en av våra utflykter. Resan upp är minst sagt hemsk och ett äventyr i sig då enda sättet att ta sig upp är via en kabinbana och linbana. Vi började med linbanan och jag kan ju säga att hjärtat satt upp i strupen ett antal gånger, men å andra sidan tyckte jag nog personligen att det var värst att åka ner med kabinbanan. Trotts att detta gick fortare så kändes det hela tiden som om den skulle lossna och att man skulle falla de 500 meterna ner till marken. Väll uppe på toppen så gick vi en rundtur och fick bland annat ta del av den panoramiskautsikten över hela Bogota. Tyvärr så var det en aning dimmigt så man kunde inte se allt men det man såg räckte och blev över för att man skulle känna sig som en liten dvärg fast i en jättes värld. Detta är verkligen en upplevelse som jag glädjeligen tipsar er som tänkt besöka Bogota, eller kanske snarare ett MÅSTE. :) Så nu har man gjort det också. Varit över 3000 meter över vatten ytan, kan med andra ord stryka det från min lista över saker som jag vill ha gjort innan jag fyller 40.

Nu sitter jag iallafall i sängen lagom trött efter att ha ätit en god lunch och tänkte nog bara ta det lugnt med en bok nu under eftermiddagen för att senare kanske ta en tripp förbi kvarterets kondidtori där varje bakelse endast kostar runt 50 öre. Hitta det i sverige om ni kan! ;) Så inga större aktiviter ska utföras på den här fronten ikväll, utan det blir nog snarare hyfsat tidig sänggång då vi ska på ännu en utflykt imorn. Denna gång till en grossist handel som jag inte riktigt mins namnet på just nu för att inhandla olika colombianska hantverk osv. Ska faktiskt bli kul och förhoppningsvis kanske man hittar lite julklappar där till familjen också. :)

Bless <3.

Jag saknar dig!

När Khady Koïta var 7 år renades hon. Hon fördes till en hydda och hölls nedtryckt mot en bastmatta medan en kvinna stympade hennes kön med ett rakblad. Vid fjorton års ålder blev hon bortgift med en betydligt äldre släkting och flyttade från tryggheten i Senegal till ett okänt Paris.

I Frankrike väntade ett helvete. Hon tvingades leva instängd i en liten lägenhet, stå ut med täta och svåra graviditeter, fysisk och psykisk misshandel och ständiga våldtäkter. Hon var en fånge i sitt eget liv.

Till slut använde Khady sig av den starka livsvilja och överlevnadsinstinkt hon fötts med och slog sig fri. Efter en lång strid fick hon äktenskapet upplöst och vann över de traditioner som så starkt präglat hennes liv.

Skändad är den otroligt starka berättelsen och vittnesmålet från senegalesiskan Khady Koïta. Om hennes kamp för ett eget liv, mot kvinnlig könsstympning, polygami och misshandel. Vi följer henne från det hjärtskärande övergreppet vid sju års ålder tills hon blir en självständig och ekonomiskt oberoende kvinna. Idag är Khady Koïta en hårt arbetande kvinnokämpe. Hon har framträtt i FN och samarbetar med UNICEF med hela världen som arbetsplats.

När döda börjar tala!

Polisinspektör Patrik Hedström har precis återvänt till arbetet efter en tids sjukskrivning. Han har försökt vila upp sig, samtidigt som han har tagit hand om sin fru Erica och deras för tidigt födda tvillingar. Men knappt hinner han kliva in på polisstationen förrän han kastas in i en ny utredning. En man har hittats mördad, skjuten i bakhuvudet hemma i sin lägenhet. Offret är Mats Sverin, kommunens ekonomiansvarige, en alltigenom trevlig och omtyckt person. Ingen har ett ont ord att säga om honom.

Tillsammans med sina kolleger börjar Patrik kartlägga Mats liv, som rymmer fler hemligheter än någon kunnat ana. Varför lämnade han Göteborg hals över huvud för att flytta till sin barndoms Fjällbacka? Vilken är hans roll i projektet att bygga om det gamla badhotellet till spa? Och är det en slump att Mats ungdomskärlek Annie också har återvänt? De har inte haft kontakt på många år, men nu befinner hon sig med sin son på Gråskär utanför Fjällbacka. En ö där Annies släkt har vistats i generationer. Också Gråskär bär på hemligheter. Erica, som har varit klasskamrat med Mats och Annie, kan inte hejda sin nyfikenhet. Egentligen har hon fullt upp med tvillingarna, men då det nya familjelivet går mycket bättre än hon vågat hoppas börjar hon forska i öns historia. I folkmun kallas den Gastholmen och har alltid omgärdats av mörka rykten. Det sägs att de döda går igen och att de har något att berätta för de levande.

Hej kära läsare,
Idag har jag och familjen varit i köpcentrumet och kollat/köpt kläder åt plutten. Mer än så har vi faktiskt inte gjort idag eller har inte jag gjort heller för den delen. Nu ska jag sitta barnvakt igen medan föräldrarna springer iväg på ännu ett ärende. Innan jag börjar med det dock så tänkte jag skriva lite om filmen jag nyss kollade klart på, nämnligen bowling for columbine, av michael moore.

Jag har personligen sett den här filmen minst 20 gånger och jag tröttnar aldrig, det finns alltid något nytt att upptäcka som man missat de tidigare gångerna man har sett den.

Vad handlar då ”Bowling for Columbine” om?

Den handlar om den amerikanska vapenkulturens inflytande i världen och i det amerikanska samhället. Här följer en redogörelse över filmen: Filmen inleds med att Michael säger ”20e april 1999 var som vilken dag som helst; Mjölkbudet var precis klar med sin runda, Robert Weinstein går sin dagliga morgonpromenad och presidenten bombar ännu ett land vars namn vi inte kan uttala. Två pojkar i Littleton Colorado går och bowlar kl. 6 på morgonen, vem kunde tro att det skulle bli något annorlunda med den här dagen?”

Man får även se när Michael går till en bank då han hade sett en annons i tidningen om att om man öppnar ett bankkonto där så får man ett gratis vapen.
Det visar sig att banken har minst 500 handeldvapen och gevär inlåsta i valvet.

”These guns look real, and they sound real!” – Citat från en leksaksreklam från 70-talet.

Michael Moore kommer från Michigan, en stad som älskar vapen och jakt. Och inte så konstigt nog så kommer överhuvudet för the NRA (National Rifle Association), Charleton Heston också därifrån. Som tonåring fick Michael NRAs prickskytte diplom.

I Michigan skulle några fotografer en dag ta kort på en hund i jägarkläder och för skojs skull hängde de på honom ett .22 kalibrigt hagelgevär. En av fotograferna böjde sig ner på knä vid hunden, geväret gick av och sköt en kula rakt igenom fotografens huvud, med ingångspunkt hakan och ut genom kraniet. I ett reportage om händelsen uttalar sig en av poliserna som hade utrett fallet att ”I Michigan kan inte djur bli åtalade för våldsbrott”.

The Michigan Militia blev kända över hela världen den 19e april 1995 när Timothy McVeigh och Terry Nichols som var medlemmar i gruppen – sprängde en statligt ägd byggnad i Oklahoma City, 168 personer dör.
Timothy McVeigh, som var huvudmisstänkt, blev dömd till avrättning, Terry Nichols blev dömd till livstidsfängelse utan möjlighet att bli frisläppt.


I staden Virgin i Utah är det lag på att varje hushåll måste äga minst ett handeldvapen eller gevär (!).

I Littleton Colorado, samma stad där Columbine High School ligger – ligger Lockheed Martins huvudkontor. Lockheed Martin är världens största vapen producent och många av Littletons innevånare arbetar för dem.

Lockheed Martin påstår att man inte kan jämför vad som hände på Columbine High School och vad som händer med vapnen de själva tillverkar ute i världen eftersom: ”USA anfaller inte ett land bara för att de är arga på det”.

Upp till bevis!

1953: USA Avsätter premiärminister Mossadeq i Iran och installerar Shah som diktator.
1954: USA avsätter och avrättar den demokratiskt valda presidenten Jacob Arbenz i Guatemala. 200 000 civila dödas.
1963: USA finansierar lönnmordet på Sydvietnams president Diem.
1963-1975: Amerikansk militär dödar 4 miljoner människor i Sydostasien.
11 september, 1973: USA avsätter den folkälskade presidenten Salvador Allende i Chile och installerar militärdiktatorn Augusto Pinochet. 5000 chilenare avrättas, inklusive Victor Jara .

På bild Salvador Allende.
1980-talet: CIA tränar Usama bin Laden och andra terrorister att mörda sovjetiska statsmän. CIA ger även terrorgruppen 3 miljarder $.
1982: USA ger miljarder $ till Saddam Hussein för att han ska vinna kriget mot Iran.
1983: Vita huset ger i hemlighet vapen till Iran för att vinna kriget mot Irak.
Men vänta nu, det stämmer väl inte? Jo, det är USA vi pratar om.

1989: CIA agenten Manuel Noriega, sittande president i Panama vägrar lyda order från Washington. USA invaderar Panama och avsätter Noriega, 3000 civila dör.
1998: Clinton ger order om bombningen av en vapenfabrik i Sudan, det visade sig att de tillverkade huvudvärkstabletter.
1991-Idag: 500 000 irakiska barn har dött av slumpmässiga bombningar av USA

Vad säger ni nu då, Lockheed Martin? Har Michael och jag varit tydliga nog mot er? Kan ni nu erkänna att det som era vapen används till visst kan jämföras med vad som hände på Columbine High School?

Nu när jag har pratat så mycket om Columbine High School är det väl tid att berättade vad det var för en händelse som kunde skaka upp världen så mycket.

Den 20e april 1999 går två pojkar vid namn Eric Harris och Dylan Clebold och bowlar på den lokala bowlinghallen i Littleton, Colorado. Efter de hade bowlat gick de till skolan med vapen, rörbomber och ammunition. Alla vapen var köpta lagligt och kulorna var köpte på det lokala K-mart bara en bit ner på gatan. 12 elever och 1 lärare dog i massakern som uppstod och över 900 skott avlossades innan Eric och Dylan tog sina liv med vapnen de hade. En pappa till en av de mördade på Columbine High School sade så här i en demonstration: ”Something is wrong with this country, when a child can so easily grab a gun and put a bullet in to the middle of another child’s face as my son experienced, something is wrong”. Jag håller med, något är verkligen fel.

Högervridna nyhetskanaler (vilka utgör ca 90 % av det amerikanska nyhetsutbudet) och religiösa motsägare påstod att det var rockartisten Marilyn Mansons fel att ungdomar hade så mycket ilska i sig i dagens samhälle. Men nu ska vi se vad som mer kunde ha haft något med saken att göra.

• Bowling var det sista Eric och Dylan gjorde innan de gick och sköt på sin skola, kunde inte det ha påverkat? Men vänta, bowlar man inte i andra länder också?
• Tittar man inte på våldsamma filmer i Frankrike?
• Lyssnar man inte på Marilyn Manson i Tyskland som för övrigt är Gothmusikens hemland?
• Tillverkas inte de flesta våldsamma tv-spel i Japan?

De Liberala skyller på arbetslösheten i USA, men i Kanada har man dubbelt så stor arbeslösthet. Allt detta är verkligen värt att tänka på och det får mig att gå vidare i mina tankar kring hur mycket media spelar in i hur vi växer upp osv...

Idag sker fler våldsbrott än någonsin förr, många skyller det på medievåldet. På TV visas fler och fler program med våldsinslag på allt ”barnvänligare” sändningstider och dataspelen blir blodigare och grymmare. Ofta är det fråga om dubbel påverkan: vi blir påverkade av själva filmen/spelet och sedan blir vi påverkade att tro att det är farligt även om vi inte är helt säkra på det.

Filmer och TV-program blir allt våldsammare och extremare för att locka tittare. Det extrema har ju alltid lockat åskådare, men formen har regelbundet bytts ut. Där det igår fanns gladiatorspel finns idag splatterfilm. Skillnaden är att dagens hjältar är mycket tåligare, smartare och vältränade än de var förr. Förr: en slav + ett lejon = en säker död åt slaven. Idag: en hjälte + 50 aliens med motorsågar = hjälten vinner och världen är räddad. Orealistiskt klagar vissa, men vem vill se en förlorare bli uppäten av ett lejon? Nej, vi vill ha lyckliga slut.

Det verkliga våldet som det framträder i nyheter och dokumentärer är ibland nästan värre än det fiktiva våldet.

Där finns inga lyckliga slut som i filmer och serier och det har också blivit råare och mer närgånget. Det beror bland annat på att fotografer och reportrar har lättare kamerautrustning och kan komma riktigt nära. Stridande grupper släpper gärna fram fotografer till fronten för att få publicitet för den egna saken. Detta klagar inte så många på.

Data- och TV-spel gör barn till mer aktiva deltagare i det som sker och vissa menar därför att detta våld är farligare än det våld som visas på TV. Det ökade våldet i spelen ger en orealistisk bild av hur mycket våld en människokropp egentligen tål och kan medföra en känslomässig tillvänjning mot våld. En del menar att gränsen mellan fantasi och verklighet kan bli otydlig hos barn och unga personer som spelar våldsspel medan andra säger att man blir mer kreativ och snabbtänkt när man spelar mycket. Men, återigen, vi vill vara starka, snygga och smarta. Vi vill vara vinnare, och eftersom det är mer extremt att döda någon än att bekämpa denne med matematik är det våldsspel vi vill ha.

Föräldrarna skyller på speltillverkarna och tycker att de har för mycket våld i sina spel samtidigt som speltillverkarna säger att det faktiskt finns åldersgränser och att föräldrarna bör se efter sina barn bättre. Är dagens föräldrar för mesiga, borde de inte kunna lära barnen vad som är rätt och fel? Vad som är fantasi och vad som är verklighet? Är dessa spel bara dåliga eller finns det något bra med dem?

Ett exempel på en händelse som beskylls ha orsakats av medievåld är vad som hände på Columbine Highschool 1999, då två elever skjöt ihjäl tolv andra elever och en lärare innan de tog sina egna liv.


Innan gärningsmännen genomförde dödsskjutningarna hade de spelat det populära spelet Doom. Obekräftade uppgifter säger också att de hade gjort en egen bana i form av sin skola. Det finns även ett videoband där eleverna pratar om att de ska förvandla skolan till ”ett jävla Doom”. För Id Software, företaget som gett ut spelet, innebar den plötsliga uppmärksamheten oräkneliga dödshot och man tvingades anställa extra personal för att trygga säkerheten. Att det går att köpa vapen och ammunition på vanliga köpcenter i USA verkade inte ha någon stor betydelse för debattörerna.

Forskning om mediernas påverkan har pågått sedan 1920-talet. Studierna har oftast utgått ifrån oro i samhället för vilka negativa effekter TV, film, video- och dataspel har på medborgarna och framför allt på barn och ungdomar. Ett område som ägnats stor uppmärksamhet inom denna forskning är om våld i medierna skulle kunna påverka användarna/tittarna till att själva bli våldsamma. De positiva effekterna verkar det inte forskas lika flitigt om.

Vad har man kommit fram till? Länge var forskningsresultaten motsägelsefulla, men idag är de flesta forskare eniga – medievåldet har en mindre bidragande betydelse för att personer ska begå våldshandlingar i det verkliga livet. Ökad aggression hos barn och ungdomar beror till 5-10 % på att de har utsatts för medievåld, medan 90-95 % beror på andra omständigheter så som individens personlighet, familjeförhållanden, vänner, skola, arbetslöshet med mera.

Medievåld påverkar känslor och kan ge tankar och idéer om våld, men det är blandningen av intryck från medierna, uppväxtvillkor och livserfarenheter som skapar ett beteende. Ofta betyder de personliga erfarenheterna mer än intrycken från medier.

De flesta undersökningar visar att medievåld förstärker aggressionen hos barn och ungdomar som redan bär på aggressioner och som har olika typer av sociala problem, vilket kan göra dem mer våldsbenägna. Andra personer med en mindre problematisk bakgrund blir oftast inte aggressiva av medievåld. Det är vanligt att yngre barn imiterar medievåld som de har sett men impulserna är oftast kortsiktiga och handlar bland annat handlar om att barnen bearbetar de känslointryck som de har fått när de har sett medievåld.

Ett inflytande av medievåldet som har diskuterats mindre är att det kan ge upphov till skadlig rädsla. Både barn och vuxna kan, på grund av mycket tittande på medievåld, få överdrivna föreställningar om mängden och typen av våld i samhället, inte minst beroende på att press och TV-nyheter ofta vinklar och ger stort utrymme åt enskilda våldshändelser. Allt medievåld kan göra att tittaren mår dåligt och blir rädd för att själv drabbas av våld. Följderna kan bli att personen, på grund av rädsla, avstår från att gå ut ....

Angående planerna för idag så blir det nog inte så mycket mer än såhär. Kanske möjligtvis blir en tripp till lekparken om vädret tillåter men snart sätter ju jobbet igång ordentligt så tar nog vara på dessa lata dagar till läsande, promenader och filmtittande samt lite barnvakteri.

Tills vidare, Bless <3.

Hej igen,

Nu ar jag tbx igen. Med lite kortare interval an forra inlagget. Just nu sitter jag barnvakt at William, familjens aldsta son medan de ar pa sjukhuset for nagon rutinkoll med deras yngsta. Ni kanske undrar vad jag gor vid datorn nar jag ska sitta barnvakt men lugn, oroa er inte, laget ar under kontroll. William sitter och kollar pa sitt pa familjens barbara sa jag har god uppsyn over vad han har for sig. ;)

Nu har det precis slutat regna igen, typiskt att man hamna mitt i Colombias regnperiod men tidigare pa dagen kan jag faktiskt tillaga att det var riktig sommarvader. Det var sa varmt att jag tom kunde sitta ute pa balkongen ikladd bara linne och skjorts, tillskillnad fran er dar hemma som tydligen har nagon form av snostorm, suckers! Nej, det ar faktiskt synd om er. Gor mitt basta for att skicka lite varma och solsken at erat hall men hall inte tummarna for i slutandan bor ni faktiskt i sverige.

En lite jobbig sak har intraffat, tydligen sa har alla barn fatt nagot magvirus som gar runt barnhemmet och lilla plutten hann fa det innan de tog hem honom hit sa stackarn har inte kunnat behalla ngn vatska eller fodda senaste dygnet. Far verkligen hoppas att det gar over snart och att ingen av oss andra blir smittade. Har ingen lust att ligga med huvudet over toalettstolen resten av veckan. Har inte tid med det heller eftersom jag ska sitta barnvakt imorn at bade plutten och William, samt att jag ska tbx till jobbet (barnhemmet) pa torsdag. Far vall se hur det blir med det sistnamnde. Kanske inte det smartaste att vara dar nar varldens spy-virus gar runt. Men det loser sig nog, vi far helt enkelt ta dagarna som de kommer.

Idag har jag inte gjort sarskillt mycket faktiskt. Hjalpt till med lillplutten, last och bara filosoferat. Ibland maste man faktiskt fa ha sana dagar gott folk, speciellt nar man ar ute pa sanahar resor sjalv. Sa fort familjen kommer hem sa blir det nog middag men forst ska jag fraga William om han inte vill se nagon film istallet for att sitta fastlimmad vid datorn, tror hans forldrar uppskattar det.

Tills nasta inlagg vill jag bara halsa till alla nara och kara, saknar er verkligen och ar evigt tacksam for era varma ord och erat stod! Ni ar guldvarda.

Bless. <3

Har ni nagra fragor om nagot specifikt sa ar det bara att stalla fragan som en kommentar sa svarar jag mer an garna pa det. :D