Chinchillas secrets

Sanningens Ögonblick, dum dum dum...Detta program måste nog vara en av de mest krävande programmen på tv just nu. För er som inte hört talas om det så är innebär programmet att en person utsätts för ett antal personliga frågor och dessa frågor har tidigare satts igenom en lögndetektor test. Sedan så slumpas 21 frågor ut från dessa personliga frågor och ställs framför personens nära och kära. Att utsätta sig för detta är både krävande och kan ha sina konsekvenser, beroende på vilken fråga som ställs. Skulle ni läsare kunna göra något som detta? Jag skulle nog behöva tänka över det i ett antal månader med tanke på vilka frågor som igentligen ställs och definitivt framför vilka. Man kan förlora den man är gift/tillsammans med tex.

Nog pratat om det, nu ska jag gå och hälla upp ett stort glas coca-cola och fortsätta kolla på första avsnittet av sanningens ögonblick.

SEE YA LATER ALIGATOR.

Minnesstunden hölls som sagt i Spånga kyrka klockan 11 idag. Solen sken och himmeln var klar blå, detta kan endast ses som ett tecken från dig. Att du kanske trotts smärtan som vi som tvingas leva utan dig känner så kanske du faktiskt lever ett bra liv där uppe i himmelen. Kan väll hoppas på det i alla fall. Du är grymt saknad och älskad här nere på jorden ska du veta.

Nog pratat om det, får bara tårar. Sitter framför tvn (så ovanligt, visst?) med en coca-cola i ena handen och knappar på tangentbordet med den andra. Har precis gjort klart min brorsas läxa som eller snarare underlättade hans instudering av musikens historia som han tydligen ska ha prov på i nästa vecka. Satt med en understryckningspenna (eller hur det stavas, me don't know) och leta efter svaren till frågorna så snorungen slipper läsa igenom alla sidor. Innan det så var jag i stan med min kära Raida (eller skall vi kalla henne Lena, haha). Hon var nämligen mitt stöd idag på minnesstunden, och det tackar jag dig grymt mycket för. Betydde mycket att du bad någon annan ta ditt pass idag på SF för att följa med mig och hålla min hand. Efter det så bestämde vi oss för att åka in till stan, och det var det vi gjorde. Först gick vi förbi och pussa lite på min mamma som bara blev glad över att vi kom förbi, sedan lyckades jag smickra till mig lite pengar till mat så vidare gick vi till McDees där det blev skräpmat och skitsnack, bra blandning va? När våra tjockis magar slutat kurra så bestämde vi oss att ta en titt i butikerna och även fast jag bestämt mig att inte slösa ett öra eftersom jag måste spara pengar för kommande event så blev detta inte fallet. Typiskt nog hitta jag massa som fall mig i smaken så det blev både det ena och det andra. 2 tjocktröjor (bikbok), 2 linnen (gina tricot), 1 kjol (gina tricot). Bilder kanske ni får ta del av sen...

Nu ska jag fortsätta kolla på MTV babes. LATAAAA...

Ja du om det inte räckte med all skolarbete som vi utsätts för nu den sista månaden innan studenten så var jag tvungen att gå och bli sjuk också, inte lite små förkyld inte riktigt sjuk. De som känner mig vet att jag inte bli lite små sjuk, utan jag får 41 graders feber, kramper, blir med andra ord "dödssjuk", alltså inget att leka med. Så nu har jag varit sängliggandes sen förra fredagen, en vecka med andra ord och man kan väll konstatera att själva "slappandet" har blivit en uttjatad scen så Gud om det är okej för dig så blir jag helst frisk nu. Och gällande hur mycket jag återigen missat i skolan, ja du det vill jag inte ens tänka på. Som det känns nu så är studenten ett mål som är så långt bort att jag inte ens ser det längre. But hey i'm a fighter, så jag ska väll se till att kämpa mig igenom det här också.

Vad jag dock insett under min "sjuk" period så är det hur mycket jag verkligen älskar min familj, samt så har jag haft ganska mycket tid över att tänka på min framtid och allt som följer det. Planerna efter studenten får jag ta och uppdatera er om i ett eget inlägg, detta är för att planerna inte helt är 100% än plus jag vet inte riktigt om jag känner att jag vill dela med mig av de just nu. Vill nog hellre att det kommer som en liten surprise för er läsare.

Däremot planerna inför helgen är få eftersom jag precis börjat bli frisk. Ska till stor del sitta hemma och mysa framför tvn med min kära mamma. Dock vet jag inte hur jag ska göra angående imorgon. Det är nämligen minnesstund imorgon för min älskade storebror Jimmy i Spånga kyrka. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå till väga, om jag ska gå dit eller inte? Ni läsare kanske tänker, "men det är väll en självklarhet att du ska gå dit" men detta är inte faktumet, i alla fall inte för mig då jag inte tyvärr inte funnit kraften att gå dit sen dagen han begravdes, vilket i övrigt var en av de värsta dagarna i mitt liv. Vet inte om jag är redo än, det är nämligen 1 år sen imorgon som han gick bort och den tanken får tårarna att spruta, skriken att återigen träda in och mardrömmarna börjar dyka upp igen. Aja nog pratat om det, känner att klumpen i halsen börjar komma igen.

Nu ska jag gå och skära upp lite melon och sätta mig framför tvn (som för övrigt blivit min bästa vän under den senaste veckan)..

Peace out, Welcome to R-town!

MÅSTE bara tillägga att inlägget angående de 2 personerna som svek mig när det gällde skivan är inte du, EMILY. So don't worry babe, it ain't got nothing to do with you. <3.

Nej nu kan jag inte sitta här och dega längre, nu är det dags att pumpa musiken till max i högtalarna medan man förbereder sig för kvällens event. Om ni är intresserade av att komma på den BÄSTA skivan så här kommer lite info som kan hjälpa er att hitta dit: Plats: Café Umbra (Slussen, Götgatan) - Tid: 22-03 - Tema: Cocktail Kostar: 120 kr.. Be there or be square!

PEACE LOVE AND UNDERSTANDING!

Alla söker vi bekräftelse på ett eller annat sätt, för ena eller den andra anledningen. Jag tror det är mänskligt beteende helt enkelt. Man vill veta att man duger, inte bara i ens partners ögon utan ur samhällets synvinkel. Man vill räcka till och vara allt det personer runt om en hoppas på att man ska bli. Man sätts under press, vilket inte alltid leder till att man presterar det bästa som folk kanske tror utan att man snarare tappar bort sig själv då man försöker vara någon annan. Det är även mänskligt att aldrig vara nöjd. Det är sällan man stöter på en person som är helt nöjd med dens personlighet, dens utseende, dens liv helt enkelt. Oftast finns det alltid någon eller flera justeringar man skulle vilja göra. Ibland skulle vissa tom vilja byta liv totalt. Varför är det igentligen? Varför är vi inte stolta och glada över de vi är? Antar att den frågan är svår att svara på. Det är väll så att detta missnöje är en reflektion av livets olika prövningar som vi kämpar oss igenom år efter år.

Finns det något man kan göra åt detta och i såna fall hur får man tbx sin styrka då man inte längre behöver andra människors bekräftelse?

Det går många myter om att ex inte kan finnas i ens vänskapskrets. Innan jag och  mitt ex gjorde jag slut ansåg jag att denna myt bara var löjlig eftersom jag nästan alltid fortsatt vara vän med mitt ex då jag anser att man ändå delat något vackert (eller i alla fall förhoppningsvis så är så fallet) och drf tycker att man inte bara ska kasta bort allt bara för att man gjort slut. Dock har min syn på detta radikalt förändrats senaste månaden. Detta gäller då mitt ex och mig. Vi avsluta inte våran relation under de bästa förhållandena, utan snarare på det värsta visat. Dock valde vi att fortsätta vara "vänner" fast vi inte direkt betedde oss som det då vi träffades. Utan då vi träffades så var det som om inget hade förändrats, som om vi aldrig gjort slut. Då var vi tbx i samma gamla vanor som när vi var tsms. Detta är nog ofta fallet när båda inte varit överrens om att göra slut och att den som gjorde slut inte heller varit säker över sitt beslut. Vi delade ju trots allt 1 år & 6 månader tsms, så det ger man väll inte upp direkt om ni förstår vad jag menar. Speciellt inte efter allt vi gått igenom tsms och även eftersom vi i stort sätt bodde ihop. Vi var med varandra varje dag nästan (vilket jag nu i efterhand verkligen saknar). I början funkade vi nästan som vänner, i alla fall från min sida kan inte prata för hur han såg allt men nu på senare tid har jag insett att jag kan verkligen inte se hnm som min killkompis, kan inte bete mig som om vi bara är vänner. Jag vet att det här kommer att låta själviskt men jag skulle nog ärligt talat inte kunnat acceptera att han skaffar ny tjej. Jag känner honom som min andra halva, och därför vet jag att han inte ger sig in i något förhållande bara sådär efter allt vi dela men blir ändå orolig över att han bara ska glömma mig så fort han träffar någon bra. Jag menar han är världens underbaraste kille och jag kan än idag inte fatta hur jag av alla tjejer i sthlm fick äran att kalla hnm min. Vad jag vill komma fram till är att jag inte kan tänka mig att kunna tex gå ut och klubba m hnm som en kompis och se på när han lägger armen om ngn annan. Tyvärr inte denna gång. Kanske är detta ett tydligt tecken på att han verkligen betydde något mer för mig än jag hoppats på. Detta är pga att det var mitt fel att allt fick sitt slut och nu är det jag som sitter med ångern i hjärtat, med hoppet om att vi kanske hittar tbx, vilket inte ser särskilt ljust ut för tillfället men hey you can't blame a girl for dreaming.

Så frågan är fortf. kan man vara vän med sitt ex utan att allt blir komplicerat? Och även är det därför värt att släppa taget om varandra helt för att kunna må bra?

Kärlek har kraften att få oss att sväva på moln men samtidigt har den makten att få oss att gråta oss själv till sömns varje natt. Kärlek finns i många olika former; vänskap, själsfränder, pojkvän/flickvän men vad alla dessa har gemensamt är remains for better and for worse. Detta kommer vi aldrig att undkomma, det är en känsla som alla bör få uppleva, känna. Kärlekens styrka kan få oss att nå glädjens topp men kan även få oss att falla ner i mörka håll som från början känns omöjliga att ta sig ur. Kärlek fungerar inte alltid som man önskat sig, ibland förstör det mer än det gjorde bra i ens liv men då tycker jag att man ska ta en tillbakablick på allt som den kärleken innebar, på tiden man spendera med personen och framförallt tänka på hur man mognat som individ, att man faktiskt fick något ur det förhållandet man ser som onödigt då det tar slut, some a waste of time. Det var det faktiskt inte, för den erfarenhet jag har är att ur varje förhållande man kommer ur, oavsett om man varit tsms i tusen år eller bara några månader, även om man bara dejtat så lär man sig ofta något nytt om sig själv. Man finner sidor man annars kanske inte hade hittat. Det kan tom vara så att personen man spenderat sin tid med dragit fram dessa egenskaper man nu har. Dock kan detta ha motsatt effekt att man även hittar negativa sidor hos sig själv som man önskat att man aldrig upptäckt, men om man tar en stund och tänker efter så är väll inte det så dåligt det heller? Jag menar då får man ju möjligheten att jobba för att fixa de negativa sakerna man funnit. Man lär sig själv att se hela sig själv, for better and for worse (som jag skrev tidigare, dock i ett annat syfte).

Ibland blir man en annan person då man möter ens partner, man ändras till det bättre eller till det värre. Ibland ser man inte själv hur man ändras utan det uppfattas av ens omgivning, av ens närmaste, av ens vänner som undrar vad det är för fel på en. Denna förändring visar även hur stor makt kärlek har över en, att vissa personer går så långt att tom ändrar deras personligheter, deras stilar för att passa någon annan. Varför är det så igentligen? Varför nöjer vi oss aldrig med de vi är utan strävar alltid att vara något annat, oftast något som vi anser vara bättre? Jag tycker att då man kan vara sig själv till hundra procent, att det är då man funnit sin kärlek. Inte bara kärlek för en annan person, utan även kärlek för sig själv. Som jag lärt mig den hårda vägen, man kan inte älska någon annan förrens man älskar sig själv. Och detta är så sant att det svider. För om du inte älskar dig själv, hur ska du då ha kapaciteten att älska någon annan? Det är nog en fråga som vi alla bör ställa oss.

p.s. förlåt om det blivit mkt kärleks snack men kände att jag behövde skriva av mig lite :$

Vad går kärlek ut på igentligen i den ålder vi befinner oss i nu? Handlar det om att leva livet, som vissa anser eller är det dags att ta ett steg in i vuxenlivet då man blir tsms med någon för att man hoppas att det ska hålla så länge som möjligt? Kärlek för mig har alltid varit en svår del av livet då är jag en sån som har svårt att lita, har svårt att visa känslor och har lätt att få för mig att killen är en dålig sådan utan några anledningar. Jag är även en sån person som tragiskt nog inte vet vad hon har tills hon förlorat det/den personen. Detta har jag gång på gång fallit offer för och som det känns nu så har detta resulterat i att jag sakta men säkert sluta tro på kärlek, i alla fall äkta kärlek. Nu förtiden ser jag kärlek som bortom räckhåll, i alla fall för min del då jag konstant haft otur med det. Inte otur på så vis att jag fallit för dåliga killar utan för att jag inte tagit vara på bla en av de killarna som behandlade mig som en drottning. Var väll för rädd att våga visa honom samt mig själv vad jag igentligen kände för honom under vår tid tsms. Det var inte förrens det tog slut som jag verkligen insåg vad jag gått miste om och vad jag kände. Efter jag och denna person gjorde slut så har jag inte direkt haft turen vid min sida. Som det känns nu så finns det så många killar och självklart även tjejer som ger så falska förhoppningar att de säkert nästan själva går på det de säger. De är riktiga ormar som får en att tro att allt är så bra för att nästan sekund dra undan mattan för en och resultat av det är att man faller, faller hårt också om man nu verkligen börjat gilla personen. Varför är det så? Varför har folk så jäkla svårt att vara äkta, att bara säga det de verkligen känner/tycker? Jag menar, tjänar man verkligen på att leka med andras känslor, att se personen må dåligt efter att denne fått reda på sanningen om hur det ligger till? Och om det nu är så att man tjänar något på det, så måste jag fråga; vad är det man tjänar? Skadeglädjen av att ha den sorts makt över en person att man kan få den att må så pass dåligt att den inte vet vad den ska ta vägen? Nej, jag tycker det är så fel. Vi är inte längre små snorungar som kan springa runt med nya pojkvänner eller flickvänner, det funkar inte så längre. Det är dags att börja växa upp och inse vad kärlek igentligen innebär. Eller vem vet det kanske är för mycket begärt av vissa? Som det verkar just nu så är det de.

Stop playin', start being true to yourself and to the people around you!