Chinchillas secrets

I guldmuseet i Bogota finns flera välbevarande poporos, förvaringskärl för det kalk som tillsammans med kokablad använder som drog vid olika ceremonier. Det mest berömda, tillverkat av quimbayaindianer, finns avbildat på ett colombianskt mynt. En daglig på minnelse, alltså, om narkotikaframställningens rötter. Indianfolkens droger hade emellertid ganska lite att göra med dagens kokainpreparat. Möjligen med ett undantag; kogiindianerna och arhuacos på Guajirahalvön framställde ett slags kokapasta, snarlik den som numera vidareförädlas till kokain. Före erörarnas ankomst var bruket av narkotiska droger strängt reglerat. De fick bara användas vid särskilda tillfällen, främst religiösa ceremonier, och inte av vem som helst. När de gamla legenderna skulle berättas och gudarna bevekas med sång och dans behövdes stimulantia. Vid dessa tillfällen var en blandning av torkad kokainblad och kalk det vanligaste narkotiska preparatet.

Indianfolken i Anderna betraktade kokabusken som en växt av gudomligt ursprung. Det är förståeligt, för mama coca har många goda egenskaper. I flera tusen år har den använts som medicin mot diverse sjukdomar och som smärtstillande medel. Te gjort på kokablad motverkar också höjdsjuka, soroche. En av muiscafolkets legender berätter hur den första kokaplantan plötsligt började växa ur en vacker flickas kropp. Bland annat därför ansågs kokan vara mycket betydelsefull för den manliga viriliteten. Unga män som skulle bli hövdingar fick en stickad väska, en så kallad mochila, eller en poporo, fylld med kokablad. De instruerades att med salivens hjälp forma en boll av lite blad och kalk, hålla den innanför kinden och bearbeta den med tungan.

Indianer som levde i den östra delen av de colombianska Anderna bedrev en intensiv handel med koka och hade ett helt nät av transportvägar, från odlingar via marknaderna till konsumenterna. I städer som Tunja fanns störa kokamarknader som stod under central kontroll. Tradionellt hörde odling och skörd till kvinnans uppgifter, men hon fick inte själv bruka drogen. Ännu idag plockar indiankvinnorna i Sierra Nevada varje dag blad till sina män. Männen tuggar blad tillsammans med kalk från snäckskal när de på kvällarna samlas till social samvaro. Kokabusken blir upp till två meter hög. Den växer vild på mellan 500 och 1 500 meters öjd och är även lätt att odla. Plantorna växer snabbt och kan ge tre till fyra skörder om året. Dessutom krävs ingen speciell tillsyn.

De finns flera olika kokaarter. I Colombia är Erythroxylum novagranatense vanligst. Den finner sig väl tillrätta även där jordmån och klimat inte är de bästa. Koka kan även odlas på andra håll i världen än i Sydamerika, men brukar då inte ge någon narkotisk effekt. Anledningen är okänd.

När indiankulturerna upplöstes förändrades det tradionella bruket av koka, som var förknippat med samvaro och högtider. I takt med att tvångsarbetet ökade i omfattning fick kokabladen en annan funktion. Att tugga koka stillade hunger och törst och höll tröttheten borta under det hårda arbetet. Kolonisatörerna insåg fördelarna: med kokabla i munnen förmådde indianerna arbeta längre och nästan utan mat. De satte därför upp stora kokaodlingar och betalade ut lön i kokablad. Den katolska kyrkan fördömde 1567 kokan som "djävulens talisman", men med tiden kom den att accepteras, åtminstone i praktiken. Kyrkan började själv odla och handla med koka. I klostren användes växten både som medicin och stimulantia. Under 1900-talets första årtionden spred den vetenskapliga världen många fördomar om indianderna i Anderna och deras kokabruk. 1924 utkom toxikologen Louis Lexiw med Phantastica, länge det viktigaste vetenskapliga verket om narkotika. Lewis jämställde felaktigt indianerna med opiumrökare: de var "apatiska" och styrdes av ett "lidelsefullt begär" efter koka. Lewis och hans kollegors okunnighet och fördomar lever delvis fortfarande kvar.

Det gäller även i vårt land, där kokablad sedan 1930 jämställs med tung narkotika. På 1920-talet kom en ny drog till norra Colombia från Antillerna och Panama. Det var marijuana, som snart blev på modet bland dem som hade råd. Marijuanaodlingar startades och bruket av marijuana spred sig söderut i landet, särskilt i intellektuella kretsar. Men dessförinnan, under andra hälften av 1800-talet, hade en drog som uppfunnits i Europa introducerats i de länder som producerade råvaran: kokain.

Colombiansk liga försökte älja kokain till svenska skolelever. Kändisar häktade för försäljning av kokain på inneklubbar i Stockholm. Tidsningsrubriker av detta slag är vanliga och många svenskar förknippar främst namnet Colombia med kokainsmuggling. I mångas medvetande har landet blivit kokainimperiet nummer ett i världen, styrt av maffiabossar som med sina våldsmetoder sätter skräck i omgivningen och int skyr några medel för att hitta nya marknader. Detta är utan tvekan en del av sanningen om Colombia. Men hur landet har blivit världens största kokainexportör - och hur detta har påverkat samhället - är en komplex fråga med rötter både i historien och de sociala förhållandena.

En viktigt orsak till att landet har blivit kokainhandelns centrum är den långa smugglartradition som inleddes under kolonialepoken då Spanien förbjöd kolonierna att själva handla med sina råvaror. Då var smuggelgodset främst guld och smaragder. Det geografiska läget är idealiskt: landet har en lång och svårbevakad kust mot Karibien och ligger nära den stora USA-marknaden. Större delen av den koka som odlas i världen kommer från Peru och Bolivia. För några år sedan beräknades 50-60 procent av kokan komma från Peru och 30 procent från Bolivia. Dessa länder har stora indianbefolkningar som alltid har odlat koka för traditionellt bruk. I Colombia däremot var indianerna nästan utrotade och kokaodlingen hade länge varit marginell, förutom i enstaka områden. I gengäld fanns det andra traditioner att bygga vidare på. Provinsen Antioquia hade sedan kolonialtiden varit ett centrum för affärer av alla slag, även illegala sådana. Där fanns det gott om drifitga och orädda paisas - ett folkligt namn för invånarna i Antioquia - med näsa för nya, lönsamma branscher. Det fanns också kunskaper om affärsverksamhet och investeringskapital. Men det fanns även andra orsaker till kokainframställningen växte till en industri. Våldet och laglösheten i samhället främjade alla typer av olaglig hantering. Under våldsepoken La Violencia hade dessutom många colombianer lämnat landet och istället slagit sig ned i USA, vilket underlättade uppbyggnaden av distrubitionsnäten där. Statens svaghet och bristande legitimitet gjorde det lätt att muta olika nyckelpersoner. Och valutakontrollen, som var i kraft 1931-91, innebar att många vande sig vid att kringgå reglerna och vid att handskas med svarta pengar.

Narkotikasmugglingen växte successivt fram. Inledningsvis ansåg de inblandade inte att de gjorde sig skyldiga till något grovt brott. Drogerna var en smuggelvara bland många andra. Den struktur smugglingen har idag harrör från slutet av 60-talet. Importbegränsningar, som infördes av president Lleras Restrep 1967, gav den illegala handeln med olika varor vind i segeln. Längs kusten i norr blev trafiken livlig och det byggdes hemliga landningsbanor på många platser, inte minst på Guajirahalvön. Smugglingens omfattning krävde mer samarbete än tidigare och ligor som specialiserade sig på olika slags gods eller transportvägar bildades. I början av 70-talet övergick några av ligorna till narkotikasmuggling. Efterfrågan på kokain växte i USA och marijuana hade blivit på modet bland hippieungdomarna. Marijuana odlades redan i norra Colombia, kokablad köptes från provinsen Cauca.

Nätverken var till en början inte så omfattande och kvantiterna små. Det dyrbara kokainet smugglades av kurier, så kallade mulas, som bar det på sig. Den största ligan bestod av kvinnliga mulas som leddes av Griselda Blanco de Trujillo från Medellin. Hon var den främsta kokainhandelns åtta pionjärer och kallades för La Madrina, Gudmodern. Yrkesmördarna i hennes tjänst var de första som började skjuta sina offer från en motorcykel, en vanlig metod bland dagens dödspatruller. Varje ligaledare höll sig med väpnade grupper för sitt personliga skydd och för att kunna bekämpa andra ligor. Ända till slutet av 70-talet dominerade handeln med marijuana. Då besprutade den colombianska militären på USA:s begäran stora områden i den norra delen av landet för att få bort odlingarna. USA tillhandahöll samma växtgifter som hade använts under Vietnamkriget. Många småbönder som odlade andra grödor fick samtidigt sina odlingar förstörda med svåra ekonimiska förluster som följd. Cirka 10 000 soldater deltog i kampangen mot marijuanan. Deras övergrepp i regionen protesterade hos regeringen. En följd av kriget mot odlarna blev att produktionen av marijuana istället ökade kraftigt i USA. 1984-85 besprutades åter stora områden i norra Colombia och större delen av de kvarvarande odlingarna förstördes.

Efter tillsagen mot marijuanaodlingarna gick de colombianska narkotikahandlarna mer och mer över till kokain. När den inhemska kokaproduktionen inte längre räckte till utsträcktes inköpsnätet till Peru och Bolivia. Myndigheterna lät narkotikahandeln pågå relativt ostörd. Den gav ett välkommet inflöde av valuta och de inhemska drogproblemen var begränsade. Mutor till nyckelpersoner som tulltjänstemän, polischefer och politker bidrog också till att trafiken flöt smidigt. Den blodiga kampen mellan smugglarligorna inverkade däremot negativt på affärerna. Därför började de främsta smugglarna i Antioquia att samarbeta. Det låg också klara fördelar i att samordna råvaruinköp, flygtransporter och installation av nya laboratioer. Vid en "generalförsamling" i Medellin i december 1981 bildades en övergripande organisation, Medellinkartellen. Ungefär 80 provent av Colombias kokainhandel fanns därmed samlad under en hatt. Den utlösande faktorn till att samarbetet kom till stånd var att M-19-gerillan hade kidnappat Marta Nieves Ochoa, dotter till ligaledaren Fabio Ochoa, och krävde pengar för att släppa henne. Bland kokainhandelns toppar spred sig en oro över att detta bara var en början på en våg av kidnappningar. På medellinmötet bildades därför dödspatrullen Muerte a Secuestradores (död åt kidnappare), MAS. MAS existens blev känd genom ett flygblad som från luften spred sig över staden Cali. I det förklarades att MAS hade bildats för att "eliminera kidnappare, gerillamedlemmar och kommunister". Dödspatrullen hann med ett hundratal mord innan Marta Ochoa släpptes året därpå - och den upphörde inte med sin verksamhet när hon var i säkerthet.