5:e November 2010 (Bogota, Colombia)
Hej alla nara och kara,
Idag ar min forsta riktiga dag i Bogota och man kan vall saga att jag var uppe med tuppen eller nej vanta, jag menar jag var uppe med papegojan. Han heter som sagt Lorenzo, ar gron med en gul flack i panan och alskar uppmarksamhet vilket gor att han aldrig ar tyst. Forst nar jag vakna sa forstod jag inte riktigt var jag var och det tog nagra sekunder innan jag fatta att jag befann mig langt hemifran, pa en annan kontinent. Vad som agerade lite som hjalpmedel var ocksa de flygplan som varje kvart aker over huset jag bor, det ar ju inte direkt fallet i stockholm, inte heller har vi det sa kallt inomhus som det blir har pa natten/morgonen. I sangen blev jag liggande ett tag for att smalta allt pa nytt. Efter nagra minuter sa borjade magen kurra sa da var det dags att stiga upp. Tanken var att jag skulle avnjuta en skon varmdusch och fixa mig for frukost men nej nej, varm vatten, var ar det? Haha man kan ju saga att jag fick en rejal chock nar jag sattte pa duschen och allt som kom ut ur kranen var iskallt vatten. Efter cirka en kvart gav jag upp och konstatera snabbt att duscha ar nagot jag kommer gora sa sallan som mojligt, endast nodfall. Jag och kallvatten ar namnligen langt ifran goda vanner och kommer nog inte bli det under den har resan heller. Jag fick helt enkelt gora en turkdusch, som det sa fint kallas. Fardig och klar kom jag ner till en pratglad Lorenzo och ett framdukat frukostbord med diverse saker pa. Bland annat: agg, mackor, musli, yogurt, te och farskpressad juice. Somliga skulle nog kalla att det var dukat for en drottning. Matt blev jag iallafall utan tvekan. Nar maten var undanstadad sa var det dags for lite lasning, sa jag satt mig i mitt rum som for ovrigt blickar ut over varan mini tradgard som bestar av en mini lektstuga och nagra trad som planterats langs murvaggen som ar en avskiljare mellan varat hus och grannen. I huset rorde sig en hel del folk, bland annat 2 hantverkare, Hernando som holl pa att gora iordning for en svensk familj som ska komma idag for att adoptera en son pa 3 ar och varan housekeeper som jag totalt glomt namnet pa (aja far fraga henne vad hon heter nar jag ser henne igen).
Nu har jag precis avnjutit en lang 2 ratters lunch, kott/potatis, sallad och en gronsakssoppa blev det. Mumsigt faktiskt. Innan det lunchen sa hade jag och Hernando precis stigit innanfor dorrarna efter att ha varit pa en mini sightseeing av kvarteret dar jag bor. Ett ord: AVGASER! Wow sager jag bara haha forstar inte hur folket har klarar av att andas in den har s*iten dag ut och dag in, men jag antar att det ar nagot man vanjer sig vid tillslut. Kor som idioter gor de ocksa, trodde faktiskt aldrig jag skulle saga det men de kor varre an spanjorer. Otroligt va? De verkar inte ha vajningsregler, noll koll pa hastigheten och sen verkar de inte riktigt ha forstatt vad rodljus ar. For ovrigt sa var vi ocksa forbi barnhemmet en snabbis, sa att jag skulle fa lara mig vagen och for att jag skulle hinna saga hej till Ines innan jag borjar jobba pa riktigt. Kanslan av att kliva in i barnehmmet var som den jag fick nar jag klev av fygplanet igar, en kansla av tomhet. Hade kunnat satta pengar pa att jag skulle falla en tar eller nagot sa fort jag klev innanfor dorrarna dar jag bott nar jag var nyfodd men icke sa nicke, inte en tar. Ingenting, bara en kansla av ensamhet och tomhet. Aja vad ska man saga, allt blir inte som man tankt sig. Kollade runt lite pa fotona som de hangt pa vaggarna och hitta bland annat ett foto pa min lillebrorsa som ar taget nar vi bodde i USA, hitta aven bilder pa vanner till familjen. Sa det var lite roligt, dock hann jag inte hinna hitta nagot foto pa mig men jag lar ju ha tid over att gora det nagon annan dag med tanke pa att jag kommer spendera all min tid dar fran och med mandag. Hur jag kanner just nu tror jag nog att jag skippar att skriva om for det blir for ledsamt, kan vall saga att jag faktiskt kanner mig en aning ensam och bortkommen men kanske ar det normalt nar man kommit till en helt ny plats dar man inte kanner nagon. Vi far helt enkelt hoppas att det forandras med dagarna. Som jag smsa till min isbjorn nyss sa vill en del av mig pa satt och vis redan atervanda till stockholm men stoltheten inom mig vagrar ge upp sahar latt. Jag menar det ar inte forsta gangen jag kastas ut i livet ensam, och antagligen inte heller den sista. Det ar bara bita ihop och gora det basta av situationen.
Att hitta sig sjalv ar aldrig enkelt men nar man vall gjort det sa har man nog hittat nyckeln till framgang i livet.
Bless <3.
