16 November 2010 (Bogota, Colombia)
Goddag :).
Idag skiner solen för första gången på länge. Får se till att ta mig ut på en liten promenad lite senare men först och främst hade jag tänkt skriva lite om Colombia. Det första inlägget på många som jag hade tänkt skriva under tiden jag är här och även förhoppningsvis fortsätta skriva på när/om jag återvänder till Sverige. Det är mer information än personliga åsikter men kommer självklart fortsätta skriva mina dagliga inlägg om mina egna känslor, upplevelser och tankar så oroa er inte för det men tänkte att det kanske kunde vara kul för er som inte vet så mycket om Colombias historia och dagens Colombia att läsa lite om det också. So here it goes:
Det går bättre och bättre för Colombia men samtidigt blir det allt svårare att leva där. Vi kan hitta många tillspetsade uttalande av det här slaget om detta sydamerikanska land - så fyllt av kontraster och motsättningar.
De centrala delarna av huvudstaden Bogota är en modern storstad med välklädda affärsmän och modern arkitektur. Men i den södra delen av staden breder Latinamerikas största kåkstad ut sig så långt ögat når med små, enkla hus som klättrar upp- och nedför de låga kullarna.
Storstädernas brusande trafikkaos och landsbygdens sömniga byar med låga, vita hus och hästhovars klapper mot kullerstenarna känns som olika världar. Och i djungelområdena ligger ännu mer bortglömda nybyggarsamhällen dit det endast går att ta sig med kanot längs floderna. Där har bönder från landets alla delar röjt yuca- eller sockerrörsodlingar i den täta urskogen.
Colombias ekonomi är stabil. När grannländerna i början på 80-talet hamnade i en förödande skuldkris lyckades landet undvika att bli beroende av Internationella valutafonden. Under senare år har regeringen sänkt tullarna och minskat statens inflytande över ekonomin. Till skillnad från i flera andra länder, som följt samma recept, har det inte lett till stagnation. Istället ökar tillväxt och investeringar. Höjd kaffepriser och nya oljefyndigheter väntas under de närmaste åren ge ytterligare fart åt ekonomin.
Trots detta lever 47 procent av befolkningen i fattigdom. Det är en högre siffra än genomsnittet för Latinamerika. En femtedel av colombianerna har ingen tillgång till sjukvård och klyftorna mellan rika och fattiga är avgrundsdjupa. I formell mening har Colombia varit en demokrati under hela det senaste århundradet. Även under 1970-talet, då de flesta av Latinamerikas länder var militärdiktaturer, hölls regelbundna val. Men majoriteten av befolkningen röstar inte och landt tillhör de allra värsta i världen när det gäller mord, "försvinnanden" och andra brott mot de mänskliga rättigheterna. Militär, polis och paramilitära grupper med kopplingar till armen ligger bakom större delen av övergreppen. Detta har påtalats otaliga gånger av FN-organ och organisationer för mänskliga rättigheter. Men regeringen har till stor del lyckas dölja bristen på vilja att göra något åt brotten genom att framställa sig som offer för kokainhandlare och gerillagrupper.
Även det våld som inte har politiska orsaker har ökat lavinartat under senare år. Antalet mord i förhållande till invånarantal tillhör de högsta i världen.
En viktig förklaring till en stor del av Colombias moderna historia finns i de båda partier - liberalerna och de konserativa - som sedan mitten av 1800-talet helt har dominerat landets politiska liv. De har inte bildats utifrån olika ideoliger utan är uppbyggda av lokala partibossar runt om i landet. Snarare än att arbeta för hela nationens bästa har dessa strävat efter att främja sina egna intressen. Tillsammans har de ändå i mer än ett och ett halvt sekel lyckats behålla makten åt den elit som efterträdde de spanska kolonisatörerna. Segrarna för flera oberoende kandidater i lokalavalen hösten 1994 visar emellertid att liberalernas och de konservativas maktmonopol för första gången kan vara hotat.
Landets statsmakt har alltid varit svag, ineffektiv och korrupt. Den har inte kunnat förse medbogarna med ens den mest grundläggande service. Statens totala frånvaro i vissa delar av landet har gjort det möjligt för gerillagrupper att ta kontroll över stora områden. Rättsystemets oförmåga att upprätthålla lag och ordning har underlättat för mäktiga kokainkarteller att växa fram. Det har även bidraget till våldet genom att många medborgare väljer att ta lagen i egna händer. "Ett öga för ett öga, en tand för en tand" principen. Till skillnad från i flera grannländer råder ett utbrett samförstånd mellan politiker och näringsliv. Den styrande elitens enighet har gjort det möjligt att föra en pragmatisk och långsiktig ekonomisk politik. Men den har också varit en av orsakerna till att befokningsmajoritetns krav på högre löner och bättre social service har kunnat negligeras och till att majoriteten av colombianerna uteslutits reelt politiska etablissemanget eller har utsatts för skoningslös förföljelse. Denna brist på demokratiskt utryme har främjat framväxten av gerillagrupper.
En nyckelfråga, för framtiden är att få slut på den interna väpnade konflikten som, tillsammas med den som pågår i Guatemala, är Latinamerikas mest långvariga. I skuggen av våldet och de sociala problemen finns också ett annat Colombia, ett bedövande vackert land med allt från mäktiga snöklädda bergstoppar till blommande dalar där färgprakten flödar. Det är också ett av de länder i världen där det finns allra flest växt och djurarter.
Landet har en stor kulturell rikedom: hantverk med rötter i de indianska och svarta kulturerna, överdådliga folkliga fester, de olika regionerna musikstilar och danser...
Musiken är ofta glad och dansvänlig. Från radioapparaterna i hem och bussar hör man ständigt säsongens populärasta cumbia eller den folkliga vallenato musiken med sitt svängiga dragspel. Men mer än något annat är det människorna från Colombia: deras vänlighet och generositet, deras uppfinningsrikedom och deras mod. Colombianernas drastiska humör gör ocksa att man ofta skrattar, även åt sådant som egentligen borde få en att gråta. Kanske är den folkliga humorn ett sätt att värja sig mot en hård vardag. Enda jag kan säga är att, Gud ge mitt folk styrkan att forsätta. Ge de solsken som värmer deras modiga och slitna ansikten.
Bless <3.
Idag skiner solen för första gången på länge. Får se till att ta mig ut på en liten promenad lite senare men först och främst hade jag tänkt skriva lite om Colombia. Det första inlägget på många som jag hade tänkt skriva under tiden jag är här och även förhoppningsvis fortsätta skriva på när/om jag återvänder till Sverige. Det är mer information än personliga åsikter men kommer självklart fortsätta skriva mina dagliga inlägg om mina egna känslor, upplevelser och tankar så oroa er inte för det men tänkte att det kanske kunde vara kul för er som inte vet så mycket om Colombias historia och dagens Colombia att läsa lite om det också. So here it goes:
Det går bättre och bättre för Colombia men samtidigt blir det allt svårare att leva där. Vi kan hitta många tillspetsade uttalande av det här slaget om detta sydamerikanska land - så fyllt av kontraster och motsättningar.
De centrala delarna av huvudstaden Bogota är en modern storstad med välklädda affärsmän och modern arkitektur. Men i den södra delen av staden breder Latinamerikas största kåkstad ut sig så långt ögat når med små, enkla hus som klättrar upp- och nedför de låga kullarna.
Storstädernas brusande trafikkaos och landsbygdens sömniga byar med låga, vita hus och hästhovars klapper mot kullerstenarna känns som olika världar. Och i djungelområdena ligger ännu mer bortglömda nybyggarsamhällen dit det endast går att ta sig med kanot längs floderna. Där har bönder från landets alla delar röjt yuca- eller sockerrörsodlingar i den täta urskogen.
Colombias ekonomi är stabil. När grannländerna i början på 80-talet hamnade i en förödande skuldkris lyckades landet undvika att bli beroende av Internationella valutafonden. Under senare år har regeringen sänkt tullarna och minskat statens inflytande över ekonomin. Till skillnad från i flera andra länder, som följt samma recept, har det inte lett till stagnation. Istället ökar tillväxt och investeringar. Höjd kaffepriser och nya oljefyndigheter väntas under de närmaste åren ge ytterligare fart åt ekonomin.
Trots detta lever 47 procent av befolkningen i fattigdom. Det är en högre siffra än genomsnittet för Latinamerika. En femtedel av colombianerna har ingen tillgång till sjukvård och klyftorna mellan rika och fattiga är avgrundsdjupa. I formell mening har Colombia varit en demokrati under hela det senaste århundradet. Även under 1970-talet, då de flesta av Latinamerikas länder var militärdiktaturer, hölls regelbundna val. Men majoriteten av befolkningen röstar inte och landt tillhör de allra värsta i världen när det gäller mord, "försvinnanden" och andra brott mot de mänskliga rättigheterna. Militär, polis och paramilitära grupper med kopplingar till armen ligger bakom större delen av övergreppen. Detta har påtalats otaliga gånger av FN-organ och organisationer för mänskliga rättigheter. Men regeringen har till stor del lyckas dölja bristen på vilja att göra något åt brotten genom att framställa sig som offer för kokainhandlare och gerillagrupper.
Även det våld som inte har politiska orsaker har ökat lavinartat under senare år. Antalet mord i förhållande till invånarantal tillhör de högsta i världen.
En viktig förklaring till en stor del av Colombias moderna historia finns i de båda partier - liberalerna och de konserativa - som sedan mitten av 1800-talet helt har dominerat landets politiska liv. De har inte bildats utifrån olika ideoliger utan är uppbyggda av lokala partibossar runt om i landet. Snarare än att arbeta för hela nationens bästa har dessa strävat efter att främja sina egna intressen. Tillsammans har de ändå i mer än ett och ett halvt sekel lyckats behålla makten åt den elit som efterträdde de spanska kolonisatörerna. Segrarna för flera oberoende kandidater i lokalavalen hösten 1994 visar emellertid att liberalernas och de konservativas maktmonopol för första gången kan vara hotat.
Landets statsmakt har alltid varit svag, ineffektiv och korrupt. Den har inte kunnat förse medbogarna med ens den mest grundläggande service. Statens totala frånvaro i vissa delar av landet har gjort det möjligt för gerillagrupper att ta kontroll över stora områden. Rättsystemets oförmåga att upprätthålla lag och ordning har underlättat för mäktiga kokainkarteller att växa fram. Det har även bidraget till våldet genom att många medborgare väljer att ta lagen i egna händer. "Ett öga för ett öga, en tand för en tand" principen. Till skillnad från i flera grannländer råder ett utbrett samförstånd mellan politiker och näringsliv. Den styrande elitens enighet har gjort det möjligt att föra en pragmatisk och långsiktig ekonomisk politik. Men den har också varit en av orsakerna till att befokningsmajoritetns krav på högre löner och bättre social service har kunnat negligeras och till att majoriteten av colombianerna uteslutits reelt politiska etablissemanget eller har utsatts för skoningslös förföljelse. Denna brist på demokratiskt utryme har främjat framväxten av gerillagrupper.
En nyckelfråga, för framtiden är att få slut på den interna väpnade konflikten som, tillsammas med den som pågår i Guatemala, är Latinamerikas mest långvariga. I skuggen av våldet och de sociala problemen finns också ett annat Colombia, ett bedövande vackert land med allt från mäktiga snöklädda bergstoppar till blommande dalar där färgprakten flödar. Det är också ett av de länder i världen där det finns allra flest växt och djurarter.
Landet har en stor kulturell rikedom: hantverk med rötter i de indianska och svarta kulturerna, överdådliga folkliga fester, de olika regionerna musikstilar och danser...
Musiken är ofta glad och dansvänlig. Från radioapparaterna i hem och bussar hör man ständigt säsongens populärasta cumbia eller den folkliga vallenato musiken med sitt svängiga dragspel. Men mer än något annat är det människorna från Colombia: deras vänlighet och generositet, deras uppfinningsrikedom och deras mod. Colombianernas drastiska humör gör ocksa att man ofta skrattar, även åt sådant som egentligen borde få en att gråta. Kanske är den folkliga humorn ett sätt att värja sig mot en hård vardag. Enda jag kan säga är att, Gud ge mitt folk styrkan att forsätta. Ge de solsken som värmer deras modiga och slitna ansikten.
Bless <3.
Kommentarer
Trackback
